En smakebit på söndag: Safirblå

Det är söndag igen och dags för en smakebit på söndag på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Utmaningen går ut på att man delar med sig av några meningar ur boken man läser just nu. HÄR hittar du mer information och fler smakebitar.

Tyvärr har jag inte hunnit läsa så mycket i veckan och en ny telefon gjorde att det blev lite pillande med den. Helgen var i alla fall spännande. Igår följde jag med min pappa på älgjakt direkt på morgonen och förr när jag har varit med har de ofta skjutit, men jag har aldrig sett de skjuta. Jag hade i huvudet att jakten är så långsam och det kom säkert inte hända något mycket och jag kan sitta i lugn och ro och bara läsa. Jag hade fel. Vi hade inte suttit länge förrän de kom fram tre älgar hos oss så jag fick faktiskt se när min pappa sköt. Resten av helgen har gått åt till att ta det lugnt och hålla på med skolarbete.

Just nu läser jag "Safirblå" av Kerstin Gier, som är den andra delen i "Ädelstenstrilogin". Det känns som om jag hållit på med boken i evigheter. Den är väldigt bra, men jag har knappt haft nån tid över till att läsa men jag ska försöka hitta mer lästid till veckans som kommer.

Åh, Mmmmm och Mer! är det enda Gwendolyn kan tänka under den första kyssen. De börjar kyssas 1912 och slutar i nutid. Gwendolyn har en gen som gör att hon kan resa i tiden. Som tur är har även Gideon det. Kärleken börjar mitt i ett tidssprång, men när de är tillbaka sätts den på prov. 

Gwendolyn inser att hon snarast bör ta sitt förnuft till fånga, inte låta hormonerna styra, om det alls ska bli någon kärlek, tidlös eller ej! Det gäller istället att fokusera på att rädda världen OCH lära sig att dansa menuett (och inget av det verkar enkelt). Det ordenssällskap som vill att Gwendolyn och Gideon hämtar blod från andra tidsresenärer för att läsa in dem i kronografen, verkar ha dolda motiv. Ska hon gå dem till mötes eller ... Så möter hon sin morfar när han var ung, och tillsammans börjar de smida planer! 


Min smakebit kommer från sidorna 229-230 där Gwendolyn besöker Väktarnas sömmerska madame Rossini.

Madame Rossini drog mig intill sin fylliga barm när hon hälsade på mig. "Min lilla svan'als! Där är du äntligen. Jag 'ar saknat sig så!" "Och jag er", sade jag ärligt. Blotta närvaron av madame Rossini, hennes överväldigande hjärtlighet och den underbara franska accenten (Jag var hennes lilla svan'als! Om bara Gideon kunde höra det!) hade en upplivande och lugnande verkan på samma gång. Hon var som balsam för min knäckta självkänsla.