En smakebit på søndag: De öde fälten

Det är söndag och dags för en smakebit på søndag hos Flukten fra virkeligheten. I helgen har jag varit ledig och inte gjort speciellt mycket. Igår var vi till kyrkan och tände ljus på graven och idag kommer nog bli en lugn dag det också. 

Har hunnit läsa en del i helgen och har påbörjat ytterligare 2 böcker så nu håller jag på med 3 stycken samtidigt. Inte optimalt, men hoppas jag ska kunna läsa ut en av dem åtminstone. Den bok jag tänker dela med mig av en smakebit ur är De öde fälten av Elly Griffiths, som är den sjunde delen om Ruth Galloway. Har bara börjat på den än så länge, men jag älskar känslan i boken och det känns precis som att återse gamla vänner. 

Smakebiten kommer från sidan 39.

Cloughs misstanke visade sig stämma. När Nelson kör över Lockwell Heath ser han rad efter rad av svinstior, som en ändlös rädda av små "m" i silhuett mot himlen, men i förgrunden ligger något som helt klart en gång var ett flygledartorn: en fyrkantig byggnad med ett sexkantigt utsiktstorn på toppen. Dörrarna och fönstren är förspikade, men den rostiga spiraltrappan upp till tornet finns fortfarande kvar. På väggen är ordet "bombgruppen" sprejat. Nelson stannar bilen och han och Clough tittar på varandra. Det är något väldigt anslående med byggnaden, som är så uppenbart övergiven men samtidigt så uppenbart var av största betydelse en gång i tiden. Vinden som blåser hårt över de flacka fälten får spjälorna framför fönstren att skallra, som om någon därinne försökte ta sig ut. Grå moln ruvar på himlen.
"Fy tusan, vilket läskigt ställe", säger Nelson.
"Det finns massor av sådana här övergivna flygfält i Norfolk", säger Clough. "Spökfälten kallar folk dem."