En smakebit på söndag: Boken om Joe

Den här helgen har gått rasande fort, men jag är ledig en vecka till och sen så är det lite sommarjobb på schemat. I helgen har jag hunnit läsa ganska mycket och senare idag tänker jag sätta mig ute i solen och läsa.

Nu är det söndag och det är dags för en smakebit på söndag hos Flukten fra virkeligheten. Utmaningen är att man ska dela med sig lite grann av vad man läser. HÄR finns fler smakebitar. Just nu läser jag Boken om Joe av Jonathan Tropper och hittills så tycker jag väldigt bra om den. Den är både rolig, allvarlig och sorglig på en och samma gång. Jag har inte så hemskt mycket kvar av boken, så jag tänker försöka läsa ut den idag.

Joe Goffman är 34 år gammal och har gjort sig en förmögenhet på sin debutbok, "Bush Falls". Det är en utlämnande, självbiografisk roman om hans uppväxt, som inte bara blottar hans innersta hemligheter, utan också avslöjar allt han vet (och inte vet) om alla andra i den lilla staden där han växte upp. Detta har inte oroat Joe, inte ens efter att boken filmatiserats med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, eftersom han inte varit i sin hemstad på 17 år och heller aldrig tänker återvända. Men en natt väcks han av ett telefonsamtal, som förändrar allt. Joes far har fått en stroke och ligger i koma och Joe måste komma hem.




Jag har valt ut ett stycke som jag tycker är väldigt vackert. Smakebiten kommer från sidan 152.

Jag vill att kramen ska vara för evigt. Jag vill att den ska vara en sådan där intensiv, långsamt tilltagande filmkram som börjar lite stelt för att sedan, som på en outtalad signal, blomma ut när känslorna bakom den plötsligt släpps fria, vi smälter bara in i varandra och det enorma avståndet och allt otalt mellan oss har ingen chans att stå emot vår episka och universella förbindelse. En "inget spelat någon roll förutom det här ögonblicket"-kram. Inom ett par sekunder står det dock klart att den här kramen når sin kulmen i det stela stadiet.