En smakebit på söndag: Den sista vintern

Den här långhelgen har jag hunnit läsa ganska mycket, åtminstone både i torsdags och fredags. Dessutom har jag hunnit med vedklyvning, lite traktorkörning och tunnbrödsbakning.  Idag ska jag nog sätta mig ute i solen, verkar bli väldigt bra väder idag. Nu längtar, längtar jag till sommarlovet på tisdag. Då blir det läsning!

Nu är det ju söndag och dags för en smakebit på söndag hos Flukten fra virkeligheten. Utmaningen är att man ska dela med sig av vad man läser. HÄR finns fler smakebitar. Igår började jag läsa Den sista vintern av Åke Edwardson och jag kan inte säga att jag är överförtjust än. Jag tycker språket är krångligt att hänga med i, men vi får se hur det hela utvecklar sig.

Det är december i Göteborg, en fruktansvärt vacker december i början av en fruktansvärt vacker vinter. En polispatrull kallas i den tidiga morgonen till en våning i Vasastan efter ett larm. De finner en man i svår chock. Hans sambo ligger död i dubbelsängen. Sannolikt är det han som gjort det. Inom några dagar sker ett identiskt mord: en polispatrull i den tidiga morgonen, en kvävd kvinna, hennes man bredvid, en vacker våning i Vasastan. Mot sitt nekande grips också den här mannen. Nu handlar det bara om att förhöra fram sanningen. 
Men en ung polisassistent har sett något i de båda lägenheterna som inte släpper hennes tankar. 
Någonting som inte stämmer. 
Någonting som komplicerar den i förstone svartvita bilden av offer och gärningsmän. Hon går tillbaka, in i den livsfarliga mardrömmen. 

Smakebiten kommer från det första kapitlet, sidan 20.

De var nere. De gick ut genom portarna. Ljuset steg över Ullevi. Det skulle blir en vacker dag, en vinterdag. De få bilarna närmast entrén var överdragna med frost. Det såg ut som grå hud. Hon ryste till. Det var inte bara kylan. Hon såg kvinnans ansikte framför sig. Madeleine. Det var så fridfullt. Hade hennes död varit fridfull? Hade hon kämpat mot när han tryckte kudden över henne? Hade hon vaknat? Hade hon sovit?