Originalets titel: Rien de grave (2004)
Författare: Justine Lévy
Översättare: Alexandra Dumas
Serie: -
Antal sidor: 197
Utgivningsår: 2013
Läst: 31/7 - 1/8
Första meningen: "Jag hade på mig jeans på farmors begravning."
Handling
Louise och Adrien har känt varandra sedan tonåren och är lyckligt gifta. Ända tills den dag då Adrien möter sin fars unga älskarinna idealkvinnan Paula med mördande blick och blir blixtkär. Därefter tappar Louise all lust, glädje och intresse för livet. Det hade kunnat pågå i månader, i år. Men kanske kan en ny kärlek hjälpa Louise att återvända till livet och klistra ihop bitarna av sig själv?
Vad jag tycker
Det märks att den är självbiografisk, och dessutom fransk. Jag har fått intrycket att franska författare skriver lite annorlunda, eller hur jag nu ska uttrycka mig. På grund av att den är ganska självbiografisk blir det väldigt tung att läsa när man tänker på att en hel del är sant. Dessutom gillar jag inte språket, meningarna blir för långa och det är så tvära kast att jag får svårt att hänga med.
Boken är tung och med det menar jag att man i stort sett kan ta på Louises känslor, hennes tomhet, sårbarhet och rädsla så jag läste nästan med andan i halsen. Jag riktigt sögs in i berättelsen, även om språket inte var det bästa. Jag tycker att Adrien verkade riktigt obehaglig och ibland ville jag nästan skrika åt Louise att hon borde lämna honom för allt skulle hela tiden vara på hans villkor.Då är det inte underligt att hon började äta en massa piller för att fungera och det tyckte jag var ganska skrämmande.
Jag gillar ändå slutet på boken och allt som allt tycker jag att själva berättelsen är bra, men då är det språket som drar ner det hela rejält.
Jag ger boken 2.5.
Jag har inte läst något av denna författare tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar