Hämnden

Handling
Hämnden är ett drama om ödelagd idyll och valet mellan hämnd och pacifism. Filmen rör sig mellan den brutala vardagen i ett afrikanskt flyktingläger och en vykortsvacker idyll i en sömnig dansk landsort. Anton är läkare och pendlar mellan ett flyktingläger i Afrika  och sitt hem i Danmark, där han har två små söner. Han har svikit sin älskade hustru Marianne och de försöker nu vänja sig vid ett liv isär. Samtidigt blir Antons 12-årige son kompis med Christian, en ny kille i klassen. Denna ovanliga vänskap utvecklas snart till en oroväckande allians som hotar att ödelägga landsortsidyllen för alltid. 

Filmen producerades 2010 och regisserades av Susanne Bier. I huvudrollerna ses bland annat Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm och Ulrich Thomsen. 

Mina tankar 
Den här filmen har vi sett i vår svenskakurs, vi har också diskuterat den i smågrupper. Jag var lite avogt inställd till filmen innan jag började se den, men den var faktiskt bättre än vad jag trodde att den skulle vara. Jag trodde att det skulle vara en ganska tråkig film, men det var det inte. Det var en väldigt dramatisk, och i vissa stunder, hemsk film som verkligen fick en att fundera över begreppet hämnd. Är det någonsin befogat? Och hur skulle jag själv reagera i de situationer som karaktärerna upplever?

Jag är extremt imponerad av skådespeleriet, det var väldigt bra. Det var lite ovanligt att se Mikael Persbrandt i en lite mer mjukare roll, och inte den tuffe polisen Gunvald Larsson. Jag är speciellt imponerad av de unga barnskådespelarna, speciellt den som spelar Christan men också Elias. De gör ett väldigt bra jobb och det känns väldigt äkta. 

Överlag så tycker jag filmen känns äkta, hemsk, men också väldigt realistisk. I dagens samhälle kommer det kanske bli vanligare att unga personer begår brott, vad vet jag? Nu finns det så mycket information man kan hämta på nätet och man tror kanske att man kan göra allt som i tv- och dataspel utan att blir konsekvenser. 

När vi såg filmen ur ett lite mer analytiskt perspektiv tror jag också att man upplevde filmen på ett annat sätt, det blir en annan upplevelse. Man kunde reflektera över både karaktärer och hur man själv skulle reagera i liknande situationer. Filmen utmanade åtminstone min syn på begreppet hämnd. 

Jag tror inte att jag hade valt att se denna film självmant och just därför är jag glad över att ha gjort det.