En smakebit på søndag: Jag är ju så jävla easy-going

Det är söndag och 1:a advent så nu tänkte jag vara med på en smakebit på søndag innan det är dags för den traditionsenliga julskyltningen. Smakebiten arrangeras av Astrid Terese.

LÄsningen i veckan har gått ovanligt bra, har läst flera korta och snabblästa böcker. Nu i helgen har jag också påbörjat en riktig tegelsten, men håller också på med en ungdomsbok. Smakebiten kommer att komma från Jag är ju så jävla easy-going av Jenny Jägerfeld. Det är en bok jag har varit nyfiken på riktigt länge och såhär långt är den riktigt bra. Jag gillar speciellt språket i den, även fast det ibland blir väldigt grovt för att vara en ungdomsbok.

Smakebiten kommer från sidorna 92-93.

Jag stirrade på henne. Hon fortsatte att prata men jag hörde inte längre vad hon sa. Inne i min hjärna gasade och bromsade orden, skrek och krockade blodigt med varandra.
Jag sa ingenting.
Ingenting sa jag och det kändes som om jag skulle implodera.
Men jag samlade hela den där kraften och koncentrerade den och mina ögon blev till laserstrålar som jag riktade mot henne, rakt mot hennes glasögon, mot irisen och pupillen därbakom. Precis som jag gjorde när jag var barn. Men linserna i hennes glasögon krossades aldrig. Inte då. Inte nu. 
Jag öppnade ögonen och gick rakt ut i trapphuset. Först där skrek jag. Skrek så det dånade mellan väggarna, hela vägen ner till porten.