En smakebit på søndag: Medan mörkret faller

Idag tänkte jag vara med på en smakebit på søndag som nu arrangeras av Astrid Terese. Jag har inte hunnit med att läsa speciellt mycket i helgen,men några sidor har det blivit. Igår läste jag ut Let it snow och senare den dagen var vi på tre-rätters middag och senare idag ska jag köra ner till stan igen, men jag hoppas att det ska bli några sidor idag också.

Nu har jag tänkt börja med Medan mörkret faller av Anna Lihammer, som är den sista jag har kvar i boktolvan för året. Ser fram emot att läsa denna bok, har hört så mycket bra om den och jag gillar ju historia.

Smakebiten kommer från början av boken, sidan 7.

Runtomkring honom var allt svart. Inte svart som mörker, utan bara svart och ogenomträngligt. Efter vad som kändes som en evighet bröts svärtan upp av ljusare fläckar. Ljuset och mörkret rörde sig allt fortare, sorterades och fixerades. 
När blicken till slut klarnade och han kunde urskilja taket ovanför förstod han ögonblickligen var han befann sig. Han kände igen varenda märke, varenda fläck, bjälke och färgflaga. Han kunde till och med historierna bakom de flesta av dem. Men ju fler detaljer han kände igen, desto mindre förstod han. Vad gjorde han här? Var det något slags dåligt skämt? Eller hade han svimmat och av någon anledning lyfts upp på ett av dissektionsborden? För det rådde ingen tvekan om var han befann sig. Han hade tillbringat nästan hela sitt vuxna liv i den här likkällaren och den var mer hemma för honom än någon annan plats.