En smakebit på söndag: Om du får det här brevet

I måndags började jag mitt sommarjobb på äldreboendet, så i veckan har jag inte hunnit med särskilt mycket läsning. Men jag hoppas att jag kommer kunna läsa mer till veckan.

Nu är det söndag och det är återigen dags för en smakebit på söndag hos Flukten fra virkeligheten. HÄR finns fler smakebitar. Utmaningen är att man ska dela med sig av vad det är man läser för tillfället. Just nu läser jag Om du får det här brevet av Sarah Blake och har hunnit lite mer än halvvägs. Jag vill gilla boken, men språket och tempot är lite väl segt för min smak, men jag tänker hoppas att den blir bättre för den utspelar sig under en intressant tidsperiod: andra världskriget.

Året är 1940. Europa slits i stycken av kriget, i USA lovar presidenten att inga amerikanska pojkar ska sändas till striderna.
Iris James, postmästare i den lilla staden Franklin på Cape Cod, levererar nyheter om kärlek och sorg, glädje och förluster till ortsbefolkningen. Hon känner till deras hemligheter, och hon bevarar dem. 
Den föräldralösa Emma Trask gifter sig med den unge läkaren i Franklin, och ser framför sig ett liv där hon aldrig mer behöver vara ensam.
Den till synes orädda radiotjejen Frankie Bard rapporterar från blitzens London. Hennes röst når över Atlanten, och försöker få de motvilliga lyssnarna att uppmärksamma bomberna som faller över London, natt efter natt. 
Om du får det här brevet är berättelsen om tre oförglömliga kvinnor, om förlorad oskuld, och om vad som sker när de vi älskar lämnar oss.


Jag har valt ut ett stycke som handlar om blitzen i London. Smakebiten kommer från sidan 155.

Den tionde maj regnade hundra bomber i minuten ner över London under fem timmar i sträck och det var den enskilt mest förödande natten under blitzen. Bränder exploderade överallt på samma gång och då det under de tidigare nätter hade funnits små fickor av lugn, hörn av frid, kunde dånet från himlen den här natten göra en galen. Parlamentet, Big Ben och Westminster Abbey träffades och oräkneliga hus sprängdes i bitar.

Tid att dö

Titel: Tid att dö
Originalets titel: Dead Time: The Murder Notebooks (2012)
Författare: Anne Cassidy
Översättare: Ylva Kempe
Serie: En mördares anteckningar #1
Antal sidor: 320
Utgivningsår: 2012
Förlag: Rabén & Sjögren
Läst: 22/6 - 24/6

Första meningen: "Rose betraktade blodet på armen."

Hon hade längtat efter att få träffa Joshua igen. Att få prata med någon som vet hur det är att vakna varje morgon och undra. Någon som kan hjälpa henne leta, sakna och hoppas.

Joshua, hennes styvbror, är de enda som kan förstå. En kväll för fem år sedan gick hans pappa och hennes mamma ut för att äta middag. Men kom aldrig tillbaka. 

Då var hon tolv, nu är hon sjutton. Sjutton år och plötsligt vittne till ett brutal knivmord. Kanske är det en varning. Från  någon som vet vad som hänt deras föräldrar. Från någon som håller henne under uppsikt...

Detta kan vara en av de bästa böcker jag läst i år! Den är superspännande och spänningen stiger hela tiden och den tar inte slut bara för att man har läst sista sidan. Detta är den första delen av fyra i serien En mördares anteckningar. Boken är lättläst, men jag hade lite svårt att komma in i boken, men när jag gjort det sträcklästa jag den. Jag tycker inte heller att den är förutsägbar.

Jag gillar hur Cassidy beskriver karaktärerna och jag tycker hon beskriver deras känslor på ett mycket, mycket realistiskt sätt. Till exempel beskriver hon hur det känns för Rose och Joshua att inte veta om deras föräldrar lever eller inte. Jag tycker om de tre huvudkaraktärerna Rose, Joshua och Joshuas rumskompis Skeggsie. Jag gillar också att man inte riktigt vet vad som här hänt Rose, Joshua och Skeggsie tidigare så jag hoppas att jag kommer få reda på det i de andra böckerna-Spänningen byggs hela tiden upp och jag kommer absolut att läsa de andra delarna i serien.

Det finns några småsaker jag stör mig på, men det är bara petitesser. Jag tycker inte att omslaget är särskilt snyggt, det är för mycket färg i min smak. Dessutom finns det ganska många upprepningar.

Boktipsets estimerade betyg var 4.5 men jag ger boken 4.8.

Jag har inte läst något av denna författare tidigare.

Topp Tio Tisdag 25 juni

Det är tisdag och dags för Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Ämnet denna tisdag är Top Ten Books I´ve Read So Far in 2013. Listan kommer helt utan inbördes ordning.

1. Svärdet och spiran av Ken Follett.

2. Iakttagelserna av Jane Harris.

3. Kungamordet av Hanne-Vibeke Holst.

4. I vargars följe av Stef Penney.

5. Betvingade av Simona Ahrnstedt.

6. Nattfåk av Johan Theorin.

7. The fault in our stars av John Green

8. Nathalie: en delikat historia av David Foenkinos.

9. Boken om Joe av Jonathan Tropper

10. Tid att dö av Anne Cassidy.

Jane Austen-klubben

Titel: Jane Austen-klubben

Originalets titel: The Jane Austen Book Club (2004)

Författare: Karen Joy Fowler

Översättare: Sofia von Malmborg

Serie: -

Antal sidor: 259

Utgivningsår: 2005

Förlag: Prisma

Läst: 20/6 - 21/6

Första meningen: "Jocelyns egen Jane Austen skrev underbara romaner om kärlek och uppvaktning, men gifte sig aldrig."

Jane Austen-klubben är Jocelyns idé. Själv brukar hon föredra sina hundar framför människor, men bestämmer sig trots det för att samla sex personer, fem kvinnor och en man, för att en gång i månaden diskutera Jane Austens böcker. Men det blir i stället sina egna liv de pratar mest om under de sex månader de möts: äktenskap testas, kärleksaffärer inleds, ungdomssynder avslöjas och livsdrömmar blottläggs.

   Sylvias man har lämnat henne efter 32 års äktenskap och tre barn. Prudie närmar sig 30, är fransklärare och lyckligt gift, men drömmer om sex med andra män. 60-åriga Bernadette tycker att hon är gammal nog för att få uppföra sig som hon vill, medan Sylvias dotter, den vackra, äventyrliga Allegra har slutat att tala med sin älskarinna. Och Grigg, klubbens enda man, är distanserad och verkar mest intresserad av datorer.

   Tillsammans utgör de en udda grupp människor i Kalifornien som inte vet mycket om varandra när bokcirkeln bildas. Men långsamt avslöjas alltmer om deras liv och innersta önskningar och de mest oväntade relationer uppstår. 

Detta är en kort, lättläst bok som inte kräver speciellt mycket av läsaren. Förutom lite kunskap om Jane Austen, men i slutet av boken finns det fakta om hennes romaner och kända personers reaktioner om hennes romaner. Jane Austen har en väldigt stor del i boken och jag får verkligen lust att läsa hennes böcker. Hittills har jag bara läst Stolthet och fördom och Emma. 

Jag gillar hur Fowler beskriver sina karaktärer och det vardagliga livet med upp- och nedgångar.  Hon har skildrat karaktärerna med mycket värme och humor. Språket är ganska vardagligt, vackert och enkelt, ibland nästan för enkelt, men det gör inte så mycket. Boken är nästan för söt och det kan jag bli lite irriterad på. Ibland blir hoppen mellan dåtid och nutid otydliga, så man för försöka hända med. Jag kan inte heller säga att jag är så förtjust i omslaget och att hela boken är rosa och röd. 

Jane Austen-klubben är en fin, lättläst liten bok om sex udda människor som träffas. Boken väcker inte särskilt mycket eftertanke, men är perfekt underhållning för stunden.

Jag ger boken 3.8. 

Jag har inte läst något av denna författare tidigare. 

Nick och Norahs oändliga låtlista

Titel: Nick & Norahs oändliga låtlista
Originalets titel: Nick and Norah´s infinite playlist (2006)
Författare: Rachel Cohn, David Levithan
Översättare: Hanna Larsson
Serie: -
Antal sidor: 198
Utgivningsår: 2009
Förlag: X Publishing
Läst: 19/6 - 20/6

Första meningen: "Dagen börjar vid midnatt."

Nick: Jag vet precis vad som kommer att hända och jag vet att jag måste göra någonting - vad som helst - för att förhindra det. Så jag, den halvtrista basisten i det halvdåliga queercorebandet, vänder mig till tjejen i flanell som jag inte ens känner och säger: "Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?"

Norah: Hon kommer rakt emot mig. Nej nej NEEEEEEEEEEEJ. Herregud, jag gör vad som helst för att hon inte ska känna igen mig och börja prata med mig.
   Pojkvän till undsättning!
   Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt.

De möts vid midnatt. Sedan korsas deras vägar, igen och igen. Musik, dans och hångel på de mest besynnerliga ställen gör natten näst intill oändlig. 

Författarna har skrivit varsitt kapitel och det tycker jag är lite roligt och att man får se samma händelser ur olika perspektiv. Jag tycker att omslaget är ganska tråkigt och intetsägande, men innehållet är bra. En sak som jag tycker är roligt är att författarnas tack är skrivna som en låtlista.

Det är länge sen jag läste ungdomsböcker, men nu känner jag att det är dags igen. Nu kan jag ärligt säga att jag har saknat det och det kändes så härligt att få läsa ungdomsböcker igen! Det här är en ganska vuxen ungdomsbok, och det är inte mig emot. Boken finns dessutom som film med Kat Dennings och Michael Cera, den har jag själv och har sett den flera gånger. I vanliga fall brukar jag läsa boken först och sen se filmen, men den här gången blev det tvärtom. Tycker det är lite synd att jag såg filmen först, för nu hade jag ju redan bilder av karaktärerna.

Boken är kort, bara 200 sidor, och den  går snabbt och lätt att läsa. Jag gillar det enkla, ganska avskalade språket och jag känner verkligen med karaktärerna. Boken har en bra blandning av roligt och allvarligt. I boken finns det många låtar som det refereras till och även om jag inte känner till alla så gillar jag det.

Jag tycker att man ska läsa den här boken om man vill läsa en fin kärlekshistoria som utspelar sig under en natt med mycket musik och hångel.

Boktipsets estimerade betyg var 3.0 men jag ger boken 3.8.

Jag har inte läst fler böcker av dessa författare, men det kommer nog att bli fler.

Bokbloggsjerka 21-24 juni

Det är fredag och dags för Annikas bokbloggsjerka.

Veckans fråga är: Vad tycker du om dialekternas vara eller icke vara i böckernas värld?

Jag skulle tro att jag föredrar när böcker är skrivna på ren svenska, tycker det är mycket lättare att läsa. Fast jag antar att det kan vara roligt och intressant att läsa på sin egen dialekt, men jag tror att det skulle bli jobbigt för mig om jag skulle göra det. Jag tror det skulle vara väldigt svårt om man skulle läsa på en dialekt som man inte förstår och då fattar man kanske inte lika mycket som om den hade varit skriven på vanlig svenska. 

Jag tycker böcker ska vara skrivna på svenska, inte på dialekt, så att man förstår. Dessutom kan en författare som skriver på vanlig svenska nå ut till en större läsekrets. Jag tror att om man skriver på dialekt så  läser väl först och främst personer som har samma dialekt som författaren. 

Trevlig midsommar!

De dödas bok

Titel: De dödas bok
Originalets titel: Book of the Dead (2007)
Författare: Patricia Cornwell
Översättare: Eva Larsson
Serie: Kay Scarpetta (del 15)
Antal sidor: 419
Utgivningsår: 2009
Förlag: Norstedts
Läst: 16/6 - 19/6

Första meningen: "Man kan höra vatten skvalpa i det grå, mosaikprydda karet som är nedsänkt i det tegelbruna golvet."

Rättsläkaren Kay Scarpetta och förre FBI-profileraren Benton Wesley kallas till Rom för att hjälpa den italienska polisen vid utredningen av ett sällsynt brutalt mord. Den döda är en sextonårig amerikansk tennisstjärna.

Man finner inte många spår efter gärningsmannen, men de som finns leder till Bari, till Venedig, till Irak och till ett litet barn som påträffats vid kusten i South Carolina, i närheten av Scarpettas nya laboratorium. Flera liknande mord följer och hon ställs inför sin största utmaning hittills i arbetet med att lösa fallen.

Först och främst måste jag säga att jag gillar omslaget på boken så den kändes nästan extra spännande att läsa. Boken är lättläst och spännande, så ibland glömde jag nästan bort att andas. Det här är den 15:de boken om Kay Scarpetta och det märks, eftersom jag inte har läst boken i ordning och har koll på tidigare händelser och karaktärer. Fast genom uteslutningsmetoden lyckas jag lista ut en hel del. Så om jag ska läsa fler böcker om Scarpetta ska jag läsa dem i ordning för att få bra koll. Trots det så gillar jag ändå de flesta karaktärerna, förutom Pete Marino och doktor Self.

Det som jag inte tycker om är alla termerna för att kunna undersöka ledtrådar, men på nåt vis är det ända intressant. En sak som jag tycker är annorlunda med den här boken är att man vet vem som är mördaren från början, men jag hade tyckt det hade varit ännu mer spännande om man inte visste det. Dessutom finns det ganska mycket skrivet med kursiv stil i boken, det är flera sidor, och jag tycker det är ganska jobbigt att läsa längre texter. Ytterligare en sak som jag inte riktigt fattar är titeln på boken. Jag tycker inte att den passar boken riktigt.

Boken är lättläst och grymt spännande, men om man verkligen vill ha behållning av boken tycker jag att man ska läsa böckerna i ordning.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8 men jag ger boken 3.5.

Jag har tidigare läst Rovdjuret av samma författare.

Topp Tio Tisdag 18 juni

Jag har haft lite uppehåll från Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday), men nu känner jag att det är dags igen. Denna tisdag är ämnet Top Ten Books At The Top Of My Summer TBR List. Före sommarlovet har jag gjort flera stora biblioteksraider och samlat på mig en massa böcker som jag vill läsa i sommar. En kompis som inte läser (!) följde med  mig en gång och hon var nästan hel förskräckt över hur mycket jag lånade, haha. Topp Tio Tisdag var det vi skulle prata om ja... 

1. Saeculum av Ursula Poznanski. Läste om boken första gången hos CRM Nilsson och blev intresserad så när jag såg den på biblioteket skyndade jag mig att haffa åt mig den. Sjukt snygg är den också! 

2. Luftslott av Sheila O´Flanagan. Jag har inte läst något av henne tidigare, men känner mig lite sugen på lite lätt läsning under sommaren. 

3. Fågelbarn av Christin Ljungqvist. Läste om den på en blogg och när jag såg att den var inne så passade jag på att låna den också. Tyvärr så fick jag inte tag på Kaninhjärta där.

4. Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowler. Har hört talas om filmen och velat se den länge, men har ännu inte gjort det. När jag fick reda på att den är baserad på en bok så måste jag ju bara läsa boken först!

5. En dag av David Nicholls lånades av samma anledning som Luftslott. Min mamma har läst och tyckt om den. Dessutom så finns den ju som film med min favorit Anne Hathaway så då kan jag se filmen efteråt.

6. Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jag är sugen på att läsa fler klassiker och när jag hittade den i bibliotekshyllan nappade jag åt mig den också. 

7. Svindlande höjder av Emily Brontë har stått i min puttenuttiga bokhylla alldeles för länge oläst så  i sommar tänker jag ändra på saken! 

8. Det bästa av allt av Rona Jaffe. Köpte den för ett tag sedan i tanken att det skulle bli en present, men jag ändrade mig och behöll den istället. Så den vill jag gärna ha läst i sommar, den känns somrig på nåt sätt.

9. Ögonblicket av Douglas Kennedy. Jag älskade Lämna Världen och nu måste jag ju testa att läsa en annan bok av honom. Den verkar i alla fall bra på baksidetexten. 

10. Världskrig Z av Max Brooks. Vann den hos Books ABC och känner mig sugen att testa på något nytt. Så den försöker jag också försöka hinna med i sommar. 

Boken om Joe

Titel: Boken om Joe
Originalets titel: The Book of Joe (2004)
Författare: Jonathan Tropper
Översättare: Erik MacQueen
Antal sidor: 368
Utgivningsår: 2012
Förlag: Gilla Böcker
Läst: 13/6 - 16/6

Första meningen: "Bara några knappa månader efter mammas självmord gick jag in i garaget på jakt efter min baseballhandske och påträffade Cindy Posner på knä i full färd med att utföra fellatio på min storebror Brad."

Joe Goffman är 34 år och har gjort sig en förmögenhet på sin debutbok, Bush Falls. Det är en utlämnande, självbiografisk roman om hans uppväxt, som inte bara blottar hans innersta hemligheter, utan också avslöjar allt han vet (och inte vet) om alla andra i den lilla staden där han växte upp. Detta har inte oroat Joe, inte ens efter att boken filmatiserats med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, eftersom han inte varit i sin hemstad på 17 år. När hans far får en stroke tvingas Joe återvända, och vid sidan av baktalande basketcoacher och hämndlystna gamla klasskamrater återser han också sin familj, sin bästa vän och sitt liv kärlek.

Min mamma läste den här före mig och hon var inte speciellt förtjust i boken. Jag var rädd att jag skulle tycka likadant, men som tur var så gjorde jag inte det. Jag gillar stora delar av boken, men vissa delar känns överflödiga och jag irriterar mig på några karaktärer.

Språket är lätt och följsamt och jag tycker att boken är filmisk på något sätt. Skulle i alla fall vara intressant att se hur boken gör sig på film. Jag gillar hur han beskriver karaktärerna och deras relationer. Det känns som om det är mitt i prick, eller hur jag nu ska uttrycka det. Boken är allvarlig och sorglig, men den innehåller ändå en stor portion humor så man småskrattar ibland.

Men det finns några saker som jag tycker är ganska irriterande. För det första så har jag svårt för Lucy Haber, som är mamma till Joes kompis Sammy. Jag förstår mig bara inte på henne! Överlag tycker jag att han beskriver karaktärerna på ett bra sätt, men jag tycker att kvinnorna bara blir objekt istället för personer. Det tycker jag är synd.

Jag slås av hur konstig staden Bush Falls är, den har en speciell rangordning och har svårt att tolerera personer som är annorlunda. Det är lite ledsamt att se hur den attityden och de åsikterna kan förstöra människornas liv så grundligt.

I alla fall tycker jag boken är bra, men den når inte riktigt toppbetyg på grund av hur han skildrar kvinnorna i boken. Vi lever ändå på 2000-talet!

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 men jag ger boken 4.0.

Detta var den första boken jag läste av Jonathan Tropper.

En smakebit på söndag: Boken om Joe

Den här helgen har gått rasande fort, men jag är ledig en vecka till och sen så är det lite sommarjobb på schemat. I helgen har jag hunnit läsa ganska mycket och senare idag tänker jag sätta mig ute i solen och läsa.

Nu är det söndag och det är dags för en smakebit på söndag hos Flukten fra virkeligheten. Utmaningen är att man ska dela med sig lite grann av vad man läser. HÄR finns fler smakebitar. Just nu läser jag Boken om Joe av Jonathan Tropper och hittills så tycker jag väldigt bra om den. Den är både rolig, allvarlig och sorglig på en och samma gång. Jag har inte så hemskt mycket kvar av boken, så jag tänker försöka läsa ut den idag.

Joe Goffman är 34 år gammal och har gjort sig en förmögenhet på sin debutbok, "Bush Falls". Det är en utlämnande, självbiografisk roman om hans uppväxt, som inte bara blottar hans innersta hemligheter, utan också avslöjar allt han vet (och inte vet) om alla andra i den lilla staden där han växte upp. Detta har inte oroat Joe, inte ens efter att boken filmatiserats med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, eftersom han inte varit i sin hemstad på 17 år och heller aldrig tänker återvända. Men en natt väcks han av ett telefonsamtal, som förändrar allt. Joes far har fått en stroke och ligger i koma och Joe måste komma hem.




Jag har valt ut ett stycke som jag tycker är väldigt vackert. Smakebiten kommer från sidan 152.

Jag vill att kramen ska vara för evigt. Jag vill att den ska vara en sådan där intensiv, långsamt tilltagande filmkram som börjar lite stelt för att sedan, som på en outtalad signal, blomma ut när känslorna bakom den plötsligt släpps fria, vi smälter bara in i varandra och det enorma avståndet och allt otalt mellan oss har ingen chans att stå emot vår episka och universella förbindelse. En "inget spelat någon roll förutom det här ögonblicket"-kram. Inom ett par sekunder står det dock klart att den här kramen når sin kulmen i det stela stadiet. 

Den sista vintern

Titel: Den sista vintern
Originalets titel: -
Författare: Åke Edwardson
Översättare: -
Antal sidor: 462
Utgivningsår: 2008
Förlag: Norstedts
Läst: 8/6 - 13/6

Första meningen: "112-samtalet hade kommit in exakt 05.32.18."

En polispatrull kallas till en våning i Vasastan. De finner en man i svår chock. Hans sambo ligger död i dubbelsängen. Inom några dagar sker ett identiskt mord: en kvävd kvinna, hennes man bredvid, en vacker våning i Vasastan. Mot sitt nekande grips också den här mannen. Nu handlar det bra om att förhöra fram sanningen.
   Men en ung polisassistent har sett något i de båda lägenheterna som inte släpper hennes tankar. Något som inte stämmer.

Jag hade inga speciella förväntningar på boken, men ända blev jag besviken. När jag läste baksidan och pressröster fick jag höga förväntningar, men de infriades inte. Jag har liksom svårt för hela boken. Jag tycker språket är krångligt och för mig blir det jobbigt att hela tiden läsa korta meningar, det finns ingen variation. På baksidan har en journalist skrivit "Alla som är intresserade av språkets möjligheter ska läsa Edwardson". Jag håller inte med! Möjligtvis ska man läsa Edwardson som ett avskräckande exempel. Dessutom så innehåller den jättemånga upprepningar och det stör mig att hela tiden läsa "nej, nej, nej! Jag gjorde det inte!". I boken skildras också personernas tankar och frågeställningar och det blir också tjatigt så det var väldigt svårt att hänga med.

Om jag läser en deckare vill jag att utredningen ska ta fart tidigt i boken, men här dröjde det länga, länge innan ens poliserna insåg att det kanske inte var kvinnornas sambos som var skyldiga. Det finns också ett stort persongalleri och i vanliga fall brukar jag inte ha problem med att hålla isär alla personer, men den här gången hade jag ingen koll alls om vem eller vilka de pratade om. Jag saknar också beskrivningar av huvudkaraktärerna och jag får inget grepp om dem.

Kommer jag läsa mer av Edwardson? Kanske i framtiden, när jag glömt den här läsupplevelsen.

Kort sagt är det, enligt mig, en dålig deckare som jag inte ens vill att min värsta fiende ska läsa.

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 men jag ger boken 1.5.

Bokbloggsjerka 14-17 juni

Det är fredag och dags för Annikas bokbloggsjerka.

Veckans fråga är: Vilken karaktär önskar du skulle vara din allra bästa vän och varför?

Jag skulle vilja vara vän med många fiktiva personer, men en som jag skulle vilja vara vän med är Hazel i The fault in our stars (Förr eller senare exploderar jag). Jag tycker hon verkar vara en sån härlig person med humor och som inte ger upp.

Dessutom skulle jag vilja vara vän med Illiana från Betvingade. Jag gillar att hon har skinn på näsan och jag skulle säkert lära mig mycket av henne och så kanske man skulle få veta  hur det går för Markus och Illiana senare i livet.

Såklart skulle jag vilja vara vän med många fler, men det är dessa som jag kom på nu.

  Vilka skulle ni vilja vara vänner med?

Tematrio: hembygdsläsning

Lyrans tematrio denna vecka handlar om hembygden. Lyran vill att vi ska berätta om tre bra texter/författare från er hembygd. Definiera hembygd så vitt eller snävt ni vill. Blev bara två den här gången, men författarna kommer från min hembygd, Dikanäs med omnejd i Lappland. 

1. Jag bor ju i en väldigt liten by, men tro det eller ej vi har en författare där också. Nu vet jag inte om han är så jättekänd, men Björn Löfström fick Norrlands litteraturpris 2012 för romanen Babels torn i Bojtikken. Den utspelar sig i just byn som heter Bojtikken, men egentligen är det min hemby Dikanäs som skildras. Mina föräldrar har läst boken och som jag minns det så tyckte de att den var bra. Särskilt min pappa, eftersom han kände igen många personer, även om de hade fått andra namn. Jag har själv inte läst boken, men funderar på att göra det. Boken handlar om delikatessfabrikör Lövgren som är ledare för Bojtikkens kommunistiska arbetarekommun, Sture som 1960 slår rekord i myggjagaråkning efter postbuss och Paulina Påfågel som hamnar i tidningen. Allt detta skildras av den nio-årige pojken som byggt världens högsta koja.

2. Marsfjällets skugga  av Bernahard Nordh. Just denna bok utspelar sig i Vilhelmina, 10 mil från min hembygd. Det är en roman som påminner om Jack Londons äventyrsromaner där vildmarken är i fokus.Bernhard Nordh berättar insiktsfullt och kärnfullt om Lars Pålssons vedermödor. I detalj beskrivs Pålssons strävan efter att överleva i vildmarken. Familjen levde på vad naturen kunde erbjuda. I tider var det inte mycket mat man kunde få av skogen och sjöarna. För att få tag på verktyg och jaktredskap var Pålsson tvungen att jaga vilda djur och sedan bege sig till den närmsta staden Åsele för att idka byteshandel. Bernhard Nordh skrev många böcker, men detta är kanske en av de mest kända i mina trakter. Jag har själv inte läst den, men min pappa försöker tvinga på mig boken så nån dag kanske... 

En smakebit på söndag: Den sista vintern

Den här långhelgen har jag hunnit läsa ganska mycket, åtminstone både i torsdags och fredags. Dessutom har jag hunnit med vedklyvning, lite traktorkörning och tunnbrödsbakning.  Idag ska jag nog sätta mig ute i solen, verkar bli väldigt bra väder idag. Nu längtar, längtar jag till sommarlovet på tisdag. Då blir det läsning!

Nu är det ju söndag och dags för en smakebit på söndag hos Flukten fra virkeligheten. Utmaningen är att man ska dela med sig av vad man läser. HÄR finns fler smakebitar. Igår började jag läsa Den sista vintern av Åke Edwardson och jag kan inte säga att jag är överförtjust än. Jag tycker språket är krångligt att hänga med i, men vi får se hur det hela utvecklar sig.

Det är december i Göteborg, en fruktansvärt vacker december i början av en fruktansvärt vacker vinter. En polispatrull kallas i den tidiga morgonen till en våning i Vasastan efter ett larm. De finner en man i svår chock. Hans sambo ligger död i dubbelsängen. Sannolikt är det han som gjort det. Inom några dagar sker ett identiskt mord: en polispatrull i den tidiga morgonen, en kvävd kvinna, hennes man bredvid, en vacker våning i Vasastan. Mot sitt nekande grips också den här mannen. Nu handlar det bara om att förhöra fram sanningen. 
Men en ung polisassistent har sett något i de båda lägenheterna som inte släpper hennes tankar. 
Någonting som inte stämmer. 
Någonting som komplicerar den i förstone svartvita bilden av offer och gärningsmän. Hon går tillbaka, in i den livsfarliga mardrömmen. 

Smakebiten kommer från det första kapitlet, sidan 20.

De var nere. De gick ut genom portarna. Ljuset steg över Ullevi. Det skulle blir en vacker dag, en vinterdag. De få bilarna närmast entrén var överdragna med frost. Det såg ut som grå hud. Hon ryste till. Det var inte bara kylan. Hon såg kvinnans ansikte framför sig. Madeleine. Det var så fridfullt. Hade hennes död varit fridfull? Hade hon kämpat mot när han tryckte kudden över henne? Hade hon vaknat? Hade hon sovit? 

Tävlingstips!

Hos Books abc kan man tävla om två böcker, nämligen Jellicoe Road och Världskrig Z.
Självklart är jag med i tävlingen!

Nathalie: en delikat historia

Titel: Nathalie: en delikat historia
Originalets titel: La délicatesse (2009)
Författare: David Foenkinos
Översättare: Sofia Strängberg
Antal sidor: 236
Utgivningsår: 2012
Förlag: Sekwa
Läst: 6/6 - 7/6

Första meningen: "Nathalie var ganska tystlåten (och feminin på ett lite schweiziskt vis).

Nathalie och Francois lever lyckliga tillsammans, när Francois plötsligt dör efter bara några års äktenskap. Nathalie är övertygad om att hon aldrig kommer att se åt en annan man och gräver ner sig i sitt jobb på ett svenskt företag. Men en dag kysser hon på ren impuls sin kollega Markus, en nördig och försynt svensk, och en annorlunda romans börjar sakta men säkert spira. En innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek.

Jag tycker det känns svårt att beskriva en så bra och annorlunda bok. Det är en vacker historia om kärlek. Språket är vackert, nästan poetiskt och jag låg och läste med ett stort leende på läpparna. Trots innehållet så blir den inte sorglig, jag tycker den är både rolig och sorglig på samma gång och en del gånger fick jag stor lust att bara ruska om Nathalie och Markus!

För övrigt så tycker jag om karaktärerna och jag känner verkligen med de, så på det sättet var den lite jobbig att läsa. Det var så mycket känslor! Det är korta kapitel som varvas med små listor, definitioner och anekdoter så hela tiden tänkte jag "bara ett kapitel till. I anekdoterna så nämns dessutom flera böcker, filmer och pjäser så jag tyckte det var riktigt roligt.

Kort sagt så är Nathalie: en delikat historia verkligen en delikat historia. Den tar inte lång tid att läsa så den går lätt att klämma in i sommarläsningen.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 men jag ger den 5.0. 

Den oskyldige

Titel: Den oskyldige

Originalets titel: The Innocent (2005)

Författare: Harlan Coben

Översättare: Lennart Olofsson

Antal sidor: 394

Utgivningsår: 2006

Förlag: Forum

Läst: 1/6 - 6/6

Första meningen: "Det var aldrig meningen att du skulle döda honom."

Matt Hunter är en helt vanlig kille. Han har precis börjat på college och livet leker. När Matt och en kompis går på fest hamnar de ofrivilligt i ett slagsmål som de försöker avstyra, men en ung man dör. Livet är över för Matt som döms för dråp.

   Men nio år senare har han avtjänat sitt fängelsestraff och gift sig med Olivia. De väntar sitt första barn och Matt vågar känna hopp inför framtiden. Då får han ett bildmeddelande som föreställer Olivia med en annan man - och lyckan slås i spillror.

   En nunna hittas död och samtidigt rapporteras att en före detta polis som skuggat Matt Hunter har mördats. Utredare Loren Muse kopplas in på fallet när FBI plötsligt dyker upp. Agenterna är övertygade om att Matt Hunter är skyldig och de driver den linjen så hårt att Loren börjar ana oråd. Är FBI verkligen där för att hjälpa till? 

   Plötsligt är Matt en jagad man och när han äntligen får veta sanningen om Olivia  förstår han att ingen kan hjälpa dem. Med livet som insats måste de avslöja den riktiga mördaren för att kunna  rädda sin framtid. 

Det här var inte den bästa boken att läsa just efter en riktigt, riktigt bra bok. Boken är en thriller och det är jättemycket action, så jag tror den skulle göra sig ganska bra som film. Den är ruggigt spännande och jag satt och bet på naglarna av spänning. Tempot är rivigt och jag glömmer nästan bort att andas. 

Dessutom är den lättläst, men det är tvära kast och boken är inte över förrän man läst den sista sidan. Boken är fullspäckad och just när man trodde den var slut så tog den nya tag igen. Man kastas fram och tillbaka och inget, absolut inget, är som det först verkar.

En sak som gör att jag inte är helt frälst över boken är att jag aldrig får en riktigt bra beskrivning av karaktärerna, av hur de ser ut och deras personligheter och det är många personer inblandade i boken så bitvis blev det svårt att hänga med ordentligt. Personligen tycker jag boken skulle mått bra av att ha kortats ner lite grann. Ett minus får den också för omslaget som jag tycker är ganska intetsägande och tråkigt. 

Boken är helt okej och om man vill läsa en thriller i rasande tempo ska man verkligen läsa den här.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 men jag ger boken 3.0. 

En smakebit på söndag: Den oskyldige

Den här helgen har jag hunnit läsa ganska mycket så nu har jag läst ut helt fantastiska The fault in our stars. Dessutom har jag hunnit med både övningskörning och potatissättning. Nu är det i alla fall söndag och det är dags för en smakebit på söndag hos Flukten fra virkeligheten. Utmaningen är att man ska dela med sig av vad det är man läser just nu. Klicka HÄR.

Just nu har jag börjat läsa Den oskyldige av Harlan Coben och den är spännande, åtminstone nu i början.

Matt hamnade på fel plats vid fel tillfälle. Han försökte avstyra ett slagsmål men blev själv dömd för dråp. Nio år efter avtjänat straff börjar livet se ljust ut. Matt väntar barn med sin stora kärlek, Olivia, och yrkeslivet är på topp. Men så blir han förföljd av en okänd man och får ett underligt videosamtal på sin mobil. Skärmen visar en suddig bild av hans fru Olivia och en man. I ett slag rämnar hans värld.En nunna hittas mördad och när den mystiske förföljaren också påträffas död riktas misstankarna mot Matt, den f.d. fängelsekunden. Mordutredare Loren Muse tar sig an fallet som blir komplicerat och FBI kopplas in. Men FBI-agenternas underliga beteende gör henne misstänksam. Är de där för att hjälpa eller för att vilseleda?

Smakebiten kommer från början av boken, sidan 9.

Du är skräckslagen. Din vän får stryk, men du oroar dig mest för dig själv. Det får dig att skämmas. Du vill göra någonting, men du är rädd, livrädd. Du kan inte röra dig. Dina ben känns som gummi. Det pirrar i dina armar. Och du avskyr dig själv för det. Vindtygsjackan ger Duff ännu ett slag rakt i ansiktet. Han släpper taget om Duffs huvud. Duff dråsar ihop som en säck med smutstvätt. Vindtygsjackan sparkar Duff på revbenen. 

The fault in our stars

Titel: The fault in our stars
Originalets titel: -
Författare: John Green
Översättare: -
Antal sidor: 318
Utgivningsår: 2012
Förlag: Dutton books
Läst: 28/5-1/6

Första meningen: "Later in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death."

 Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to be completely rewritten.

Alla vet väl vad den här boken handlar om, så den behöver inte egentligen någon introduktion. Nu kan jag äntligen samla mig till den stora skaran som har läst boken! Jag var orolig när jag började läsa boken, jag var rädd att den inte skulle motsvara mina förväntningar. Jag menar, förväntningarna var lika stor som Mount Everest och lite till. Men jag började läsa och jag blev förälskad i boken med en gång! Jag älskar allt med boken, så mycket att det gör ont att skiljas från den. 

Jag älskar att det inte bara är nattsvart, att det finns humor men  att den också är sorglig. Den är så vacker! Språket är helt fantastiskt och jag tycker att den på något sätt är väldigt trovärdig. Boken är verkligen en berg- och dalbana i rekordfart. Först skrattar jag, sen gråter, sen skrattar jag igen och så gråter jag igen. Den är så oerhört mäktig! 

I vissa fall påminner den om Innan jag dör, men den här är faktiskt bättre, mycket bättre. Jag kommer verkligen läsa mer av John Green och ser fram emot hans andra böcker. Nu så vill jag verkligen att den kommer som film (vad jag förstår så har filmrättigheterna blivit sålda). 

Jag älskar boken av hela mitt hjärta och detta kan vara det bästa jag har läst i år. Så om ni inte har läst den, tycker jag att ni ska läsa den! 

Boktipsets estimerade betyg var 5.0 och jag ger boken 5+++. 

HÄR kan ni läsa min recension av filmen.

Månadsutvärdering Maj 2013

Lästa böcker i maj:
Flickorna i Villette - Ingrid Hedström
I den innersta kretsen - Viveca Sten
Det lömska nätet - Helene Tursten
Dödsdrogen - Andy McNab, Robert Rigby
Snablar! - Arto Paasilinna
Palatsmordet - Jan Mårtenson
Nattfåk - Johan Theorin

Lånade böcker: 7
Egna böcker: 0

Manliga författare: 5
Kvinnliga författare: 3

Antal lästa sidor: 2130
Medelbetyg: 3,5/5

Bästa första mening: "Mulet, kulet, illa vulet, i de dödas vilorum." (Palatsmordet)

Bästa bok: Nattfåk! Den är riktigt spännande.
Sämsta bok: Dödsdrogen. USCH!

Den här månaden blev bättre än vad jag  trott, faktisk. Jag var säker på att jag skulle ha läst få böcker, men det blev ju faktiskt ganska många för att vara mig. Det här kan jag vara nöjd med!

Nu ser jag fram mot skolavslutning, sommarjobb och massor med läsning!