Originalets titel: In the Month of the Midnight Sun (2016)
Författare: Cecilia Ekbäck
Översättare: Ulrika Jannert Kallenberg
Serie: Svartåsen #2
Antal sidor: 301
Utgivningsår: 2017
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 5/3
Handling
Sommaren 1856. När Magnus Stille blir skickad av sin svärfar, justitieministern, att kartlägga området runt Svartåsen i Lappland tjänar det som täckmantel för ett helt annat uppdrag. Tre män – en präst, en lagman och en ännu oidentifierad man – har nyligen hittats mördade i en prästgård i den avlägsna regionen. En äldre same påstås ha utfört dådet och Magnus uppdrag är att försiktigt ta reda på vad det är som har hänt. Kungen är på väg att sälja de olönsamma gruvorna i Lappland och ingenting får störa den kommande affären. Svartåsen har redan rykte om sig att vara en plats med mystiska krafter och dolda hemligheter.
Men Magnus svärfar har även ett annat mer privat uppdrag åt honom. Eftersom han starkt ogillar sin dotter Lovisas sätt att leva låtar han henne följa med Magnus på den mödosamma resan norrut. Detta omaka par – en man uppfostrad till att tjäna staten och en ung, rik kvinna som vägrar att leva efter samhällets normer – reser tillsammans från den civiliserade huvudstaden upp till den mytiska trakten kring Svartåsen. Området är befolkat av nybyggare, med sitt grovhuggna sätt att bedriva politik och religion, och samer som med sin förkristliga tro alltid har bott runt Svartåsen. Magnus och Lovisa har ingen aning om vad som väntar dem, men resan in i midnattssolens land och mötet med den äldre samekvinnan Ester kommer att för alltid förändra dem.
Mina tankar
Jag läste hennes debut I vargavinterns land för något år sedan och när jag såg att hon skulle komma ut med en ny bok i år, så blev jag genast nyfiken på den. Handlingen lät från början riktigt lovande och jag är ju väldigt svag för när böcker utspelar sig i de övre delarna av landet. Jag var riktigt imponerad av debuten, men denna lyckas tyvärr inte leva upp till mina förväntningar.
Som sagt så är svag för när böcker utspelar sig i de övre delarna av landet, speciellt Lappland som ju hör till mina hemtrakter. Jag gillar verkligen hur Ekbäck beskriver miljön häruppe och de eviga sommarnätterna. Det är fina beskrivningar i Midnattssolens timme, men efter ett tag började jag tröttna på beskrivningarna för jag ville ju att de skulle börja hända saker.
Det kändes aldrig riktigt som att boken kom igång, det var beskrivningar av miljön och stenar, men det dröjer nästan hela boken innan mysteriet börjar få sin lösning, som ju var vad jag var intresserad av.
Det känns aldrig riktigt som jag får lära känna karaktärerna och det är ingen av dem som jag riktigt känner med och hoppas det ska gå bra för, jag har väldigt svårt för Magnus och förstår mig inte alls på honom. Den enda som det känns som man börjar lära känna lite är Lovisa, men det betyder inte heller att jag gillar henne. Jag tror att anledningen till det kan vara att vi för följa berättelsen ur Magnus, Lovisas och Esters perspektiv, där alla berättar i första person och det var rätt svårt att hålla reda på vem som var berättaren.
Tyvärr upplever jag Midnattssolens timme som väldigt seg och faktiskt rätt tråkig. Jag hade gärna läst mer om relationerna mellan nybyggarna och samerna och de konflikter som finns i den lilla isolerade byn.
3 bra saker med boken: Utspelar sig i Lappland, miljön och den historiska period den utspelar sig i.
Betyg: 2/5
Tidigare läst av denna författare
I vargavinterns land
HÄR kan ni läsa en smakebit ur boken.
