Tänkte att jag skulle vara med på Lyrans tematrio den här veckan när vi ska berätta om tre riktigt bra brittiska romaner/författare! Problemet är ju att bara välja ut tre stycken, men jag ska i alla fall försöka. 1. Agatha Christie måste ju bara finnas med på listan. Jag läser hennes böcker nu och då och för det mesta tycker jag om dem. De är riktiga klassiska mysdeckare som inte heller är alltför blodiga och hemska, men de kan vara nog så spännande. Min favorit hittills är nog Och så var de bara en. 2. Jag tycker verkligen om att läsa böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway, som är skrivna av Elly Griffiths. Tyvärr läser jag dem alldeles för sällan, men jag har en helt orimlig "rädsla" att bli utan Griffiths-böcker att läsa och vill inte heller vänta en evighet på att få läsa dem. 3. Nu har jag i och för sig bara läst två böcker av Sophie Kinsella, men tycker att hon ändå kvalar in på listan. De är riktigt underhållande och är ett ypperligt tidsfördriv om man vill ha lite mer lättsmälta böcker. Den senaste jag läste var Bröllopsnatten.
Jag har inte köpt eller förbokat något på rean, har inte direkt hittat några böcker jag varit intresserad av och känt att jag verkligen ville ha. Men man vet aldrig, jag kanske faller för trycket och köper några böcker i alla fall.
Den första bok som landade i postlådan den här månaden var en ytterligare en samlingsutgåva av Nora Roberts och innehåller hennes Irlandstrilogi som består av Solens diamanter, Pärlor från månen och Havets safirer.
Sen fick jag också en riktig trevlig överraskning, nämligen ett förhandsexemplar av Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl, ska bli riktigt intressant att läsa den.
Idag är jag ledig och det känns riktigt skönt! Tänker börja morgonen med att dricka lite te och se det senaste avsnittet av Barnmorskan i East End och senare även Big Little Lies, som ju är baserad på Liane Moriartys bok med samma namn.
Den här helgen är jag faktiskt ledig så då ska jag fara hem, vi ska också fara på ett 60-årskalas på lördagen så det ska bli kul. Problemet är bara att räkna ut vad man ska ha för kläder.
Just nu håller jag på med Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin, den kommer jag nog hinna läsa ut rätt så snart.
Efter det så har jag tänkt börja med Midnattssolens timme av Cecilia Ekbäck. Läste hennes debutroman för något år sedan och det ska bli riktigt spännande att läsa uppföljaren. På handlingen låter det som att det är en bok för mig och jag gillar att den ska utspela sig i Lappland.
Tänker inte planera in några fler böcker under veckan, och om jag skulle hinna läsa ut Ekbäcks roman så är det bara bra.
Söndag och dags att vara med på en smakebit på søndag på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten.
Den här helgen har jobbat, och det känns riktigt skönt att ha två lediga helger framför sig, även om jag har andra aktiviteter att göra då. Nu ikväll tänker jag bara ta det lugnt, ska passa på att vara med på smakebiten nu och sen ska jag tvätta och göra bort lite sådana saker nu ikväll.
Nu i helgen har jag börjat med Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin. Har inte hunnit så långt än så jag kan inte riktigt bilda mig en uppfattning om den än.
Smakebiten kommer från prologen, sidan 7.
Egentligen var det Harrys fel. Harry Goodman hade lovat att hjälpa professor Hughes med huset den fredagen. Han hade lovat att göra det fredagen innan dess och fredagen före det också. Men detta var New England under baseballsäsongen 2004. Sox var på väg att slå rekord den våren och fem månader senare, i oktober, skulle de sopa mattan med Cardinals och vinna sitt första mästerskap på åttiosex år.
Jag har väldigt många böcker som jag skulle vilja hinna med att läsa i mars, så jag hoppas verkligen på gott om lästid och framförallt flyt med läsningen. Jag hoppas bara att jag hinner läsa alla böcker, men flera av dem verkar rätt så lättlästa.
Ninni Schulman ingår i årets Boktolva och nu är det väldigt länge sedan jag läste en deckare så jag tänkte att det kunde passa bra. Jag tänker läsa den första delen i hennes Hagfors-serie, Flickan med snö i håret. Har hört väldigt mycket bra om hennes böcker så jag ser fram emot att läsa den.
Förra månaden såg jag att Cecillia Ekbäck hade kommit ut med en uppföljare till I vargavinterns land, som jag läste för två år sedan och tyckte mycket om. Uppföljaren Midnattssolens timme skulle jag gärna vilja hinna läsa i mars.
Jag har länge tjatat om att jag inte har läst Stephanie Meyers Twilight-serie, men i år ska det bli ändring på det! Det ska bli väldigt intressant att få bilda sig en egen uppfattning om böckerna, speciellt när hysterin kring hennes böcker har lagt sig. I mars tänker jag alltså börja med första boken Om jag kunde drömma.
Katherine Webb är en författare som jag tycker om att läsa ibland, det är väldigt bra historiska böcker som brukar utspela sig i England. Jag är väldigt spänd på att läsa Carolines arv.
I februari fick jag Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl som recensionsexemplar av Historiska media. Det ska bli väldigt intressant att läsa den och beskrivningen låter riktigt lovande.
Före jul fick jag Bridget Jones Baby av Helen Fielding som ett recensionsexemplar, men eftersom jag bara hade läst den första boken i serien så ville jag ta och läsa de andra böckerna i serien först. Nu har turen äntligen kommit till den här boken, hoppas bara på att den är rolig!
Handling The faction-based society that Tris Prior once believed in is shattered - fractured by violence and power struggles and scarred by loss and betrayal. So when offered a chance to explore the world past the limits she's known, Tris is ready. Perhaps beyond the fence, she and Tobias will find a simple new life together, free from complicated lies, tangled loyalties, and painful memories.
But Tris's new reality is even more alarming than the one she left behind. Old discoveries are quickly rendered meaningliess. Explosive new truths change the hearts of those she loves. And once again, Tris must battle to comprehend to complexities of human nature - and of herself - while facing impossible choices about courage, allegiance, sacrifice, and love. Mina tankar
Såhär i efterhand kan jag inte förstå att jag väntade så länge med att läsa sista boken. Innan jag läste den här hade jag läst en del negativa recensioner och dessutom varit dum nog att läsa spoilers och lyckats få reda på hur boken slutade, så jag var kanske inte så sugen egentligen på att läsa den. Men nu känner jag mig rätt nöjd över att ha gjort det och lyckats avsluta en serie.
Det har varit väldigt långt mellan gångerna jag läste böckerna, det är nog till böckernas fördel om man läser dem lite jämnare inpå varandra. Man hinner glömma en hel del om vad som hänt i de tidigare böckerna och jag var tvungen att leta åt några sidor som sammanfattade Insurgent innan jag kunde ta mig in i Allegiant.
Tris och Tobias fortsätter sin utveckling här och Allegiant tar vid precis där den förra boken slutar. På ett vis så tycker jag om deras relation, men jag tycker det är ett dåligt tecken att de inte kan komma överens och framförallt inte litar på varandra och undanhåller saker från varandra vilket får konsekvenser. Sen upplever jag det inte heller som speciellt hälsosamt att de antingen är upp över öron förälskade i varandra eller så bråkar de.
Ett par andra relationer som jag tycker är väldigt intressanta är de mellan Tris och hennes bror Caleb samt relationerna mellan Tobias, hans far och sin mor. Det finns mycket där att tänka över och man får en förståelse för alla inblandade karaktärer.
Det som skiljer denna från de andra böckerna är att man får läsa ur både Tris och Tobias perspektiv, något som jag känner mig lite kluven till. Det är kul att få en inblick i hur Tobias ser på saker och ting, men mitt problem är att det inte finns några tydliga skillnader mellan deras berättarröster och det var lite svårt att hålla isär dem.
Temat som dyker upp i Allegiant är riktigt intressant och spännande, och känns inte heller alltför osannolikt. Jag uppskattar att problemet med The Bureaus experiment inte bara är svart och vitt, det finns en stor gråzon och jag kommer på mig själv med att reflektera över experimentet och senare även motståndet mot det. Funderar också hur långt vissa personer är beredda för att gå bara för att få resultat som ska överensstämma med deras verklighetsuppfattning.
Som sagt visste jag redan från början att Tris skulle dö, men vägen dit var inte alls som jag hade förväntat mig. Tycker det inte hör till vanligheterna att författare väljer att ta död på sina huvudkaraktärer, speciellt inte i ungdomsböckerna, men sen är Divergent också en serie som innehåller rätt mycket våld och blod. Förstår att det måste finnas väldigt många olika åsikter om Roths beslut, men jag har full förståelse för det och känner mig också nöjd med det avslutet.
3 bra saker med boken: spännande, intressant handling, en bra avslutning. Betyg: 4/5
Som jag berättat tidigare idag så ska jag ju jobba i helgen, äntligen så får jag göra bort den sista helgen i februari. Lyckades pricka in att jobba tre av fyra helger nu i februari, men sen är jag ledig två helger på raken så det ser jag fram emot.
Jag håller fortfarande på med Mad About the Boy av Helen Fielding. Tycker fortfarande det är roligt att läsa om Bridget, men förstår inte riktigt varför författaren valde att ta död på Darcy, det kändes bara så onödigt.
Om jag hinner läsa ut den boken i helgen, så är nästa bok som står på tur Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin. Det som fick mig intresserad av boken var först och främst titeln, har inte en aning om vad den handlar om än.
Tänkte att jag skulle ta och svara på helgfrågan, som Mia håller i. Den här veckan är frågan:
Har ni några planer för helgen ?
Hur ser er favoritläsplats ut? Eller har ni fler?
Idag är jag ledig, så jag kommer nog bara ta det lugnt och bara göra det allra nödvändigaste. Har tänkt försöka läsa en del idag och sen ska jag väl kanske ut och röra lite på mig, det beror lite på vädret. Senare ikväll så tänker jag se På spåret, det är lagom kvällsunderhållning och jag blir lika löjligt glad varje gång jag kan svaret på någon fråga. Sen så jobbar jag i helgen, så det blir nog inte så mycket annat gjort än det.
Om vi ska prata läsplaner, så läser jag just nu den tredje boken om Bridget Jones, Mad About the Boy. Jag hoppas att jag ska hinna läsa ut den nu i helgen.
Jag kan inte påstå att jag har någon absolut favoritplats när jag ska läsa, men oftast så blir det nog halvliggandes soffan. Om jag lägger mig i sängen och läser så brukar jag av någon anledning ha väldigt lätt för att somna...
Handling Hank har ett toppenjobb som läkare, han är förlovad med drömkvinnan samt populär bland kollegor. En dag dör sjukhusets styrelseordförande på Hanks operationsbord och han får sparken, samt blir bannlyst från stan. På semester i Hamptons upptäcker Hank att fler än en person behöver honom som läkare. De flesta av hans nya klienter vill hålla sina åkommor hemliga, då de tillhör den riktiga gräddan i USA.
Den första säsongen hade 12 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Mark Feuerstein, Paul Costanzo, Jill Flint och Reshma Shetty.
Jag såg klart säsongen 6 februari.
Mina tankar
Jag har sett några avsnitt här och där av serien när den gick på tv. Det som fick mig intresserad av Royal Pains från början var nog det att det är en form av läkarserie, men den är betydligt mer lättsam och humoristisk än många andra liknande serier. Vet dock inte riktigt vad jag tycker om den första säsongen, den sticker inte ut på något sätt och jag har sett många andra riktigt bra serier nu också. Men jag kan garantera att om jag hade sett serien några år tidigare, så hade jag nog tyckt den var en av mina favoriter.
Den första säsongen har bara 12 avsnitt, det känns inte riktigt som att det är tillräckligt många för att man ska få en tydlig bild av karaktärerna och deras relationer till varandra. Speciellt den mellan bröderna Hank och Evan och deras komplicerade relation till sin far. Under säsongens gång så får Hank också ett kärleksintresse i form av Jill, som jobbar på Hamptons lokala sjukhus och det tycker jag kändes rätt onödigt, jag hade klarat mig lika bra utan det och triangeldramat som följer.
Det som jag däremot uppskattar med serien är interaktionerna mellan Hank, Evan och Divya. De är riktigt roliga och det blir tydligt att de har olika mål med verksamheten. Att Hank börjar jobbar som doktor för de rika är en intressant utveckling, även om jag kanske inte köper alla åkommor och sjukdomar och en del fall känns lite osannolika. Köper inte heller hur Hank hanterar medicinska kriser och använder helt vardagliga föremål för att stabilisera patienterna. Trots det så är det underhållande. Serien driver flera gånger med de rika och sättet som de uppträder på, bland annat en rik kvinna som ska anordna en bat mitzvah för sin hund.
Vissa gånger tycker jag att Royal Pains blir väldigt stereotypisk, bland annat när det gäller hur Divya framställs som en rik indisk sjukvårdsutbildad kvinna som ska bli bortgift. Jag vet inte om det görs medvetet eller inte. Om de använder sig av det för att belysa det ämnet och kan jag ha förståelse för det.
Royal Pains är en lättsam serie där man inte behöver anstränga sig för att hänga med i svängarna, jag gillar också den miljö som den utspelar sig i. Den första säsongen hade en intressant avslutning så det ska bli spännande att se den andra säsongen.
Handling Välkommen till Hotell Transylvanien, Draculas femstjärniga lyxhotell där monster och deras familjer kan leva loppan och dit inga människor har tillträde. En speciell helg har Dracula bjudit in alla sina bästa vänner - Frankenstein och hans fru, Mumien, Den osynlige mannen, Varulvsfamiljen och många fler - för att fira hans älskade dotter Mavis 118:e födelsedag. Det är inga problem alls för Dracula att ta hand om alla dessa legendariska monster, men det blir fart på festen när en helt vanlig kille snubblar in på hotellet och förändrar allt!
Filmen är 91 minuter lång och regisserad av Genndy Tartakovsky. I huvudrollerna ses bland annat Adam Sandler, Andy Samberg och Selena Gomez. Filmen hade svensk premiär 19 oktober 2012.
Jag såg filmen 5 februari
Mina tankar
Satte mig och såg den här filmen en söndag kväll när jag hade kommit hem från jobbet. Jag hade inga speciella förväntningar på filmen, men jag hoppades på bra underhållning och det var precis det jag fick.
Förra året såg jag ju Insidan ut, en av mina favoritfilmer det året, och det fick mig att inse att det finns barnfilmer som även vuxna kan uppskatta och ha stor behållning av. Hotell Transylvanien känns som en film som passar alla åldrar.
Den är väldigt fantasifull när det gäller animeringarna och jag älskar att det dyker upp alla typer av monster och man får se dem i deras vardag och hur de vänder på hela konceptet människa vs. monster och hur människorna blir de onda. Gillar att Dracula driver en hotellrörelse för monster för att de ska få komma iväg från människorna och få vara sig själva. Sen gillar jag också hur hotellmiljön ser ut och alla små egenheter som hotellet har, bland annat säkerhetsvakterna och zombiesarna som jobbar på hotellet.
Det är en riktigt rolig film och jag skrattar flera gånger, det finns bra mycket humor som även vuxna kan uppskatta och så finns det såklart lite mer humor som är anpassad för en yngre publik.
Filmen är inte speciellt lång, vilket gör att bitar av filmen känns det som att det går väldigt fort och man inte riktigt lär känna alla karaktärer. Däremot så visar den upp en väldigt fin relation mellan fadern Dracula och hans dotter, något som jag tror en del vuxna kan känna igen sig i. Att se sina barn växa upp och börja släppa taget om dem och låta de få leva sina egna liv.
Jag såg versionen med originalrösterna, det var lite otippat för mig att Adam Sandler spelade Dracula men han gjorde faktiskt ett bra jobb och det var svårt att känna igen hans röst från början. De andra skådespelarna gör också bra prestationer och det dyker upp flera kändisar i mindre roller också.
Själva handlingen är egentligen rätt förutsägbar, men det är ju ändå vägen mot målet som är det intressanta. Det är svårt att inte ryckas med av Hotell Transylvaniens härliga miljöer, karaktärer och den värld som byggs upp inne på hotellet.
Jag vet att det finns en uppföljare, den är jag verkligen intresserad av att se för den verkar ännu roligare än den första filmen. Sen är det också en tredje film på G, men som inte verkar ha premiär förrän 2018.
Hann läsa betydligt mer förra veckan än jag trodde från början. Den här veckan jobbar jag till helgen, ska bli skönt att göra bort den för sen är jag ledig två helger på raken. Igår kväll hann jag också med att läsa ut Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand.
Idag har jag tänkt börja med Mad About the Boy av Helen Fielding, som är den tredje delen om Bridget Jones. Ska bli roligt att få träffa Bridget igen och jag hoppas att jag även hinner läsa ut den under veckan.
Sen hoppas jag också att jag hinner börja med Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin. Det var faktiskt titeln som först fick mig intresserad av boken, så nu hoppas jag bara att den är lika bra som den låter.
Söndag och dags att vara med på en smakebit på søndag på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Den här helgen har varit min enda lediga nu i februari, så jag har verkligen försökt utnyttja den till max. Gårdagen blev det mest att sitta framför teven och se sport, kolla bloggar och läsa en hel del hann till och med läsa ut Four av Veronica Roth. Jag håller fortfarande på med Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand, men har bara drygt 100 sidor kvar av den så jag hoppas jag hinner läsa ut den idag. Förra veckans smakebit kom från Bergstrands bok, men för att inte upprepa mig tänkte jag ta smakebiten från nästa bok jag ska börja på, Mad About the Boy av Helen Fielding, som är den tredje boken om Bridget Jones. Smakebiten kommer från sidan 7. Talitha ringde och lät så där dramatisk som hon alltid gör med sin "nu ska vi vara diskreta men galet överdrivna"-röst. "Älskling, jag vill bara tala om att jag fyller sextio den 24 maj. Jag SÄGER inte att jag fyller sextio, såklart. Och håll tyst om det för jag bjuder inte alla. Jag vill bara att du håller datumet öppet." Jag fick panik. "Det skulle vara jättetrevligt" svamlade jag genomskinligt.
Titel: Stora små lögner Originalets titel: Big Little Lies (2014) Författare: Liane Moriarty Översättare: Anna Strandberg Serie: - Antal sidor: 442 Utgivningsår: 2016 Förlag: Albert Bonniers förlag Utläst: 3/2
Handling Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll. Men under ytan kokar det.
Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?
När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll. Mina tankar
Detta är en bok som jag har sett att väldigt många i bokbloggsvärlden har hyllat och det är en bok jag har varit nyfiken på väldigt länge så därför bestämde mig för att ta med Moriarty i min Boktolva. Lusten att läsa boken ökade också när jag fick reda på att den skulle filmatiseras och bli en mini-serie med många kända skådespelare i huvudrollerna och när jag såg att den har premiär i februari.
Jag hade som sagt hört mycket om boken, men inte om vad den handlade om. Det var nog lika bra, det känns som att det är till bokens fördel att man inte vet så mycket innan man börjar läsa den. Stora små lögner är svår att sätta i ett fack - det är inte nödvändigtvis vare sig feelgood, relationsroman eller kriminalroman - och innehåller element från flera olika genres.
Det är ett väldigt härligt flyt i boken och tempot är alldeles perfekt. Älskar också upplägget att man från början inte har en aning vad som har hänt och att bilden bitvis klarnar allt mer och inser att under ytan så sjuder det av lögner, svek och hemligheter.
Tycker också om de små intervjudelarna där personerna själva berättar om vissa händelser som ledde fram till katastrofen och vila fördomar de har om varandra och hur rykten börjar sprida sig till höger och vänster.
I början tyckte jag att det väldigt många karaktärer att hålla reda på, men efter en liten stund tänkte jag inte ens på det. De karaktärer man lär känna allra bäst är ju Madeline, Celeste och Jane och de är väldigt intressanta att följa. Speciellt Celeste, som jag upplever som en väldigt komplex karaktär och som växer ju längre in i boken jag kom.
Som jag nämnt tidigare så gillar jag framförallt hur berättelsen är upplagd, och jag tyckte hela tiden att Stora små lögner var en bra bok och jag älskade hur spänningen gradvis steg ju närmare den där frågesportskvällen man kom, men det var först när jag hade fått reda på vad som hände den kvällen som boken växte ännu mer och blev en solklar femma.
När jag väl började läsa den så kunde jag verkligen bli så försjunken i den att jag totalt glömde bort världen utanför, och det var rätt länge sedan sen jag upplevde det när jag läste en bok.
Liane Moriarty var en härlig bekantskap och jag ser fram emot att läsa mer av henne! 3 bra saker med boken: spänningen, hur berättelsen är upplagd och tempot. Betyg: 5/5
Tidigare läst av denna författare
Har inte läst något av denna författare tidigare.
Handling As Christmas 1962 approaches Sister Julienne gets a call from the Hope Clinic, a mission hospital in South Africa, in danger of closure due to under-staffing on the eve of a much needed polio vaccination programme. Along with a group of midwives, the Turners, Fred and Tom, she arrives at the clinic to assist its lone medic, Myra Fitzsimmons, and they are shocked by the lack of supplies and the rudimentary conditions, with Phyllis delivering a baby under a tree in the desert. They also encounter Apartheid and dysentery, caused by the lack of clean water.
I huvudrollerna ses bland annat Helen George, Charlotte Ritchie, Jack Ashton, Laura Main och Jenny Agutter.
Jag såg avsnittet den 25 januari.
Mina tankar
Tänkte att när jag liks var sjuk hemma från jobbet, kunde jag passa på att se ikapp den här serien. Hade inte direkt orken för att läsa, att se serier var nästan det enda jag orkade med. I det här julspecialet får vi se några av Poplars karaktärer i en helt annan miljö i Sydafrika, under Apartheid-tiden.
Från början var jag lite skeptisk till att serien skulle förflyttas dit för julavsnittet, men det funkade riktigt bra! Var så roligt att se deras arbete där de faktiskt gjorde stor skillnad och det var nog välbehövligt för en del av dem att få lämna London ett tag, med tanke på hur den förra säsongen slutade.
Serien skyr inte heller de tuffa och svåra ämnena, och den visar också upp en liten glimt av Apartheidsystemet. I några scener så befinner sig karaktärerna på en strand för lite avkoppling, men innan scenen tar sin början ser man en skylt med orden "Whites only".
Handling Patsy and Shelagh are shocked when experienced mother Rhoda Mullocks gives birth to a baby girl with severely malformed arms - the result, though nobody realizes - of Rhoda taking the pain killer thalidomide and Dr Turner is baffled. Rhoda's husband Bernie rejects the child as a monster, putting him at odds with his wife who wants to keep her, and Sister Mary Cynthia has to work hard to make him change his view. Meanwhile Trixie starts a keep fit class, where she discovers a problem encountered by elderly student Olive and Patsy is overjoyed when Delia comes to stay at the convent.
Den femte säsongen har 8 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Helen George, Charlotte Ritchie, Judy Parfitt och Linda Bassett.
Jag såg klart säsongen 25 januari.
Mina tankar
Detta är verkligen en av mina favoritserier, och den femte säsongen är kanske den bästa hittills! Vanligtvis brukar jag har sett den när den går i svensk tv, men den här gången kunde jag inte vänta! Och när jag blev feber för några veckor sedan så var det en himla härlig att se! Det gick ändå över förväntan, men den brittiska engelskan är betydligt svårare än den amerikanska.
På dessa avsnitt hann jag både med att skratta högt och fälla några tårar. Det är verkligen både hjärta och smärta, och man gläds med alla karaktärer när livet visar sig från sin bästa sida och lider med dem när de möter på motgångar.
Trots att säsongen bara har 8 avsnitt så hinner väldigt mycket hända, samtidigt känns det inte heller stressat. Alla karaktärer hinna utvecklas, i den här säsongen speciellt Barbara och Crane. Från början var Crane en av de karaktärer som jag hade lite problem med, men hon har verkligen vuxit till att bli en av mina favoriter.
En av seriens största styrkor är karaktärerna, även de karaktärer som bara dyker upp i ett avsnitt har en ordentlig historia som verkligen berör. I den här säsongen dyker det också upp några nya återkommande karaktärer som man får lära känna, bland annat en mor som föder ett "deformerat" barn utan armar och ben som är början på en helt annan historia. I denna säsong börjar karaktärerna också inse vilken skadlig rökning kan ha.
Vet inte heller riktigt vad jag tycker om idén med Barbara och prästen Tom tillsammans. De är ett väldigt sött par och gör mycket gott för befolkningen i Poplar tillsammans, men jag kanske ändrar min åsikt senare.
Det sista avsnittet var verkligen både glädje och sorg, och jag grät många tårar under det avsnittet. Så vackert, sorgligt och hjärtskärande.
Handling 59-årige Ove är kvarterets vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsrättsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret. När höggravida Parvaneh med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda blir det upptakten till en komisk och hjärtevärmande historia om tilltufsade katter, oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut som den enda utvägen. Ove är en man som vet att rätt ska vara rätt och man ska hjälpa sin medmänniska och som med stor träffsäkerhet betraktar sin samtid.
Filmen är 116 minuter lång och regisserad av Hannes Holm. I huvudrollerna ses bland annat Rolf Lassgård, Bahar Pars och Filip Berg. Filmen hade premiär 25 december 2015. Filmen är oscarsnominerad för bästa utländska film 2017.
Jag såg filmen 28 januari.
Mina tankar
Jag har ju som sagt läst boken tidigare, och den är nog en av mina favoriter så därför hade jag väldigt höga förväntningar på filmen! Anledningen till att det dröjt så pass länge tills jag såg filmen, var att jag ville se den med mina föräldrar, som också läst boken.
Ofta brukar jag vara rätt skeptisk till svenska filmer och serier, kan inte säga vad det är som gör att jag är så avogt inställd till just svensk film. Så jag var väldigt rädd för att bli besviken. Till min förvåning är det en bra film, om än jag tycker att det är mycket delar från boken som inte kom med i filmen. Jag hade också fått för mig att det skulle vara mer komedi, men det är snarare ett drama med komiska inslag.
Rolf Lassgård är verkligen en bra Ove! Det är han som bär upp filmen och gör den så pass bra som den är. Sen är ju katten oslagbar, och jag är så fascinerad över hur de lyckades med att få en katt att "skådespela". Filmen är också rätt sorglig, och mot slutet är inte tårarna långt borta.
Tycker det är kul att den har blivit Oscarsnominerad, och visst finns det lite likheter mellan Ove och Hundraåringen, speciellt i hur den är filmad och berättad.
1. Förra veckan såg jag Hotell Transylvanien, som jag tyckte var riktigt bra, och jag kunde inte låta bli att kolla in trailern till uppföljaren. Jag tyckte den var hysteriskt rolig, speciellt slutet!, så jag vill dela med mig av den.
2.
3.
4. Netflix har satt ett premiärdatum på den serie som bygger på L.M. Montgomerys klassiker Anne på Grönkulla. Jag har bara läst den första boken i den serien, men är riktigt sugen på att läsa hela serien någon gång.
5. På DN hittade jag en artikel om sömn och några myter som en sömnforskare reder ut.
Hann med att läsa betydligt mer under förra veckan, än vad jag hade trott. Är så glad att jag har läst klart Roths Divergent-serie. Håller just nu på med novellsamlingen Four som hör till, och hoppas jag ska hinna läsa ut den under veckan.
Sen har jag också påbörjat Mikael Bergstrands Dehlis vackraste händer, även den är riktigt lättläst och faktiskt rätt underhållande. Tycker om att läsa om Indien, det känns verkligen exotiskt. Tror att jag kommer hinna läsa ut även den.
Det hör till ovanligheterna att jag läser flera böcker samtidigt, men på grund av att Rosie Potters lyckliga liv efter detta av Kate Winter är ett bibliotekslån, måste jag läsa ut den i veckan så att jag kan lämna igen den i tid.
Nästa bok som står på tur är Bridget Jones: Mad about the boy av Helen Fielding, ska bli intressant att fortsätta läsa om Jones vidare äventyr.
Söndag och dags att vara med på en smakebit på søndag på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Den här helgen har jag ägnat åt jobb, men det ska bli riktigt skönt att få vara ledig imorgon och förhoppningsvis bara få ta det lugnt. Nu ikväll ska jag nog bara läsa, kolla runt på lite bloggar och kanske se någon film. Den här veckan har jag ändå hunnit med att läsa en del. Håller just nu på med två böcker, dels Four: A Divergent Collection som är noveller som hör till Roths Divergent-serie och så har jag börjat med Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Har hunnit lite drygt 100 sidor in, och såhär långt gillar jag den. Tycker den påminner lite grann om Hundraåringen. Smakebiten kommer från sidan 98. Tantens plötsliga utspel i äktenskapsfrågan var inte en provokation för att få igång ännu ett gräl utan ett ämne som verkligen tyngde både henne och sonen. Han var ju med sina trettionio år mer än giftasvuxen. " Du förstår, mr Gora, nu när pappa i salig åminnelse är död är det mind dyra moders plikt att hitta en vacker och klok indisk brud åt mig", förklarade Yogi när vi satt i hans Tata på väg till gymmet. "Hon skulle så innerligt behöva en svärdotter, men det är inte så enkelt för henne att finna den riktigt lämpliga."
Titel: En halv gul sol Originalets titel: Half of a Yellow Sun (2006) Författare: Chimamanda Ngozi Adichie Översättare: Joakim Sundström Serie: - Antal sidor: 682 Utgivningsår: 2007 Förlag: Albert Bonniers förlag Utläst: 23/1
Handling Olanna och Kainene är så olika som två tvillingsystrar kan bli. Olanna har ärvt sin moders mjuka kvinnliga skönhet och hon gör sig till vän med alla. Kainene är sluten och hård och bestämmer sig tidigt för att gå i sin välbeställda faders fotspår och bli affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir blixtförälskad i henne men hon funderar inte ett ögonblick på att bilda familj till skillnad från Olanna som flyttar ihop med sin stora kärlek, den politiskt engagerade Odenigbo och får en dotter, Baby.
Hos Odenigbo möter vi också hans unge tjänare Ugwu, en fattig pojke från landet som i tidig ålder visar att han har huvudet på skaft och behandlas som en i familjen.
Men det är svåra tider i Nigeria även för de privilegierade och när kriget bryter ut blir de alla offer för fruktansvärda händelser som sliter sönder deras liv. Hem och familj splittras, Ugwu blir tillfångatagen och tvingad att gå ut i strid, Olanna och Richard söker tröst hos varandra och ideal och lojalitet testas och förskjuts för alltid. Mina tankar
Jag hade hört mycket gott om boken innan jag började läsa den och jag blev intresserad direkt från första sidan. Hade inte en aning om Biafrakriget så jag lärde mig mycket nytt och började kolla upp fler saker på nätet. Sen är det också första gången på väldigt länge som jag läser och utspelar sig i Afrika.
Från början hade jag av någon anledning fått för mig att boken skulle vara svår att läsa. Den är inte svårläst,men däremot är det jobbigt att läsa om kriget och vad befolkningen i Biafra utsattes för under den tiden. Att tvingas bli flyktingar i sitt eget land, att ständigt svälta och aldrig ha några pengar. Och tanken på att detta inte är speciellt ovanligt, att det fortfarande händer samma sak runt om i världen idag är skrämmande!
Boken största styrka är karaktärerna, och att man får följa dem dels innan kriget har börjat, under och efter att kriget är över. I början tas nyheterna om att det är krig emot med glädje och att Biafra ska segra. Inte ens när de flyr, blir flyktingar, tvingas svälta och bo under vidriga förhållanden så matas de hela tiden med budskapet att Biafra ska segra, trots att förutsättningarna för det inte är speciellt stora. Mot slutet av boken får man även följa huvudkaraktärernas liv efter kriget när de kommer tillbaka till sitt hem, den delen är väldigt stark och man inser att trots att kriget är över så betyder det inte att allting kommer att bli som förr.
Jag gillar hur man växelvis får följa tvillingsystrarna Kainene och Olanna blandat med Richards, Ugwus och Odenigbos perspektiv. Att man får uppleva kriget ur flera olika synvinklar, då de hamnar i helt olika situationer. När jag läser Richards kapitel, som är en vit man boende i Nigeria/Biafra så börjar jag också tänka på vilken roll västvärlden hade i det och många andra krig i Afrika. Under kolonisationen inte brydde sig ett dugg om de olika folkgrupperna och inte tog hänsyn till det när de delade upp länderna mellan sig.
Det finns väldigt mycket att fundera på och diskutera i En halv gul sol och det känns egentligen bara som att jag skrapat på ytan. Men att det är en viktig bok är det ingen tvekan om! 3 bra saker med boken: Allt! Lär sig mer om kriget, karaktärerna och språket Betyg: 5/5
Tidigare läst av denna författare
Har inte läst något av denna författare tidigare.
Idag har jag varit ledig, och har inte alls speciellt mycket. Har bara tagit det lugnt och förberett en del saker inför helgen. Dagen har varit riktigt bra! Började dagen med att läsa ut Allegiant, känns rätt skönt att ha avslutat Roths Divergent-serie. Funderar på att även läsa några av de noveller som hör till, men har inte bestämt mig än.
Senare under dagen började jag på nästa bok, Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Av någon anledning har jag alltid haft för mig att den har hetat Dehlis vackraste stränder, men i alla fall är det en bok jag har varit nyfiken på ett bra tag, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Det var nog det att den har kommit som tv-serie som sporrade mig.
Idag har det varit en lugn dag, jobbade till kl 14 och sedan har jag varit och handlat, gjort middag och hunnit med att städa lite grann. Försöker göra bort alla mina måsten så att jag bara ska kunna ta det lugnt imorgon när jag är ledig. Har inga speciella planer för kvällen, men jag ska försöka läsa ut Allegiant och kanske se på någon film.
Nu tänkte jag i alla fall passa på att svara Helgfrågan, som Mia håller i. Den här veckan handlar den om bokserier.
Hur är det med er, läser ni bokserier i rätt ordning eller kan ni hoppa lite?Har ni någon favoritserie?
Jag är en ordningsmänniska, och det sträcker sig även till böcker. Nu måste jag läsa böcker i rätt ordning om det är en del i en serie, om man inte gör det tycker jag ibland att man kan gå miste om en del saker, framförallt hur karaktärerna förändras och deras relationer till varandra. Därför ställer jag mig t.ex. väldigt frågande till varför en del svenska bokförlag väljer att börja översätta serier i helt fel ordning. Enligt mig så börjar man med den första boken, och så går man vidare med 2,3,4 o.s.v.
Innan jag började bokblogga kan jag inte påstå att jag brydde mig speciellt mycket om att läsa bokserier i rätt ordning, jag tyckte det var bra om jag gjorde det, men det var absolut inget måste. Sen när jag upptäckte Goodreads så blev det också enklare att hålla koll på i vilken ordning man skulle läsa böckerna och vilka man hade läst och inte.
Vilken som är min favoritserie varierar väldigt mycket och det beror nog också på vilket humör jag är på när någon frågar mig. En all-time-favorite är ju t.ex. Harry Potter, som känns rätt självklar men sedan finns det massa andra serier också. En deckar-serie som jag är väldigt förtjust i att läsa är Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway, de är riktiga mysdeckare! Av någon anledning så läser jag hennes böcker med långa mellanrum, men det är för att jag inte ska bli utan böcker att läsa om Ruth.
Handling Steve McGarrett has been arrested and jailed as sole suspect for governor Jameson's murder, on security tape, in fact being set up by Wo fat himself. Hitman Victor Hesse, father McGarret's murderer, stabs him during exercise, but as a ploy to enable Steve's escape, fearing Wo fat will dispose of all 'loose ends' lethally. Lieutenant Governor Denning, acting, mandates I.A. to clean up, which includes suspending Kono. Danny and Chin keep working within the police, ultimately joined by Steve to clear him and prove Wo Fat's guilt, meanwhile discovering a convoluted plot of crimes centered on dirty bomb-grade nuclear material with a surprising purpose.
Säsong 2 hade 23 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim och Grace Park.
Jag såg klart säsongen 22 januari.
Mina tankar
Precis som många andra serier slutade den första säsongen med en rejäl cliffhanger, men den löstes rätt snabbt. Är rätt glad för att det inte blev speciellt utdraget, utan att det började jobba som vanligt rätt fort efteråt.
Tycker verkligen om att se Hawaii Five-0, dels är miljöerna fantastiska och visst blir jag sugen på att resa dit. Tycker också om blandningen mellan humor och action så det blir en bra blandning. Sen älskar jag dialogerna mellan Danny och Steve, de är verkligen roliga och jag funderar alltid lite över hur mycket utav det som är skrivet och vad som är improviserat.
Storyn med Wo Fat fortsätter och tar flera oväntade vändningar, som jag inte väntat mig. Jag är inte överdrivet förtjust i den storyn, känns tyvärr som att den kan bli rätt utdragen. Däremot är det riktigt skönt att Wo Fat inte dyker upp i varenda avsnitt, utan att det finns mer fristående också.
Eftersom detta är en ny version av en gammal serie med samma namn (som jag inte har sett, så dyker det upp flera referenser till den och faktiskt också några gamla skådespelare från den som spelar sina karaktärer. Tycker det är riktigt roligt att se och det är en snygg flirt med fansen.
Den andra säsongen har flera kända gästskådespelare, och jag tyckte det var särskilt kul att Scott Caans pappa dök upp i ett avsnitt, det var en rolig dynamik mellan honom, Danny och Steve. I slutet av andra säsongen är det också en crossover med NCIS: Los Angeles, en serie som jag inte sett. Avsnittet funkade rätt bra fristående, men det känns ju bara som att man får halva historien.
Visst har Hawaii Five-0 sina brister, sannolikheten bland annat, men jag tycker den är så underhållande och härlig att se så jag har mer än gärna överseende med det. Och cliffhangern som var i slutet, kan vara en av de bättre jag har sett på länge.
Handling After being robbed of a week's take, small-time pot dealer David is forced by his boss to go to Mexico to pick up a load of marijuana. In order to improve his odds of making it past the border, David asks the broke stripper Rose and two local teenagers to join him and pretend they're on a family holiday. Filmen är 110 minuter lång och regisserad av Rawson Marshall Thurber. I huvudrollerna ses bland annat Jennifer Aniston, Jason Sudeikis, Emma Roberts och Will Poulter. Filmen hade svensk premiär 20 september 2013 under namnet Familjetrippen. Jag såg filmen 19 januari. Mina tankar Ville gärna se en underhållande komedi och då föll valet på denna efter att ha sett trailern som verkade rätt lovande. Och lite grann på grund av att jag såg att både Jennifer Aniston och Nick Offerman fanns med i rollistan. Hade inga speciella förväntningar på filmen, men jag hade ändå trott ann den skulle vara mer rolig än vad den faktiskt var. För övrigt kan jag inte alls förstå att den kunde visas under namnet Familjetrippen i Sverige, titeln är så dåligt översatt att det inte är sant. Jag gillar egentligen den typ av filmen där en grupp okända personer blir tvungna att jobba tillsammans för att uppnå ett gemensamt mål, i det här fallet att att smuggla in en massa droger från Mexico till USA utan att bli upptäckta. Gillar dynamiken mellan alla karaktärerna, speciellt de tillfällen då David (Sudeikis) och Rose (Aniston) börjar uppträda som "typiska" tonårsföräldrar. We're the Millers bjuder ändå på en hel del skratt och pinsamma situationer, nästan så att man inte törs titta ibland på grund av det blir alltför pinsamt. Däremot kan jag tycka att en del av skämten är alltför billiga, och bygger en hel del på både sex och droger. Å andra sidan kan jag inte heller förvänta mig något annat, då filmen handlar om hur de smugglar drogerna. Tycker å andra sidan att det är bra att de aldrig visar någon karaktär som använder drogerna. Scenerna i husbilen är nog de scener som jag tyckte bäst om, både när det gäller innehåll och humor. Sedan tyckte jag också om de scener som Nick Offerman är med i, han är riktigt rolig och är med i flera twister. Fast det kändes lite konstigt att se honom som familjefar, istället som Ron Swanson. Jag hade en förutfattad mening om hur We're the Millers skulle sluta, men till min förvåning slutade den inte alls som jag trodde från början och innehöll ändå en twist som jag inte hade räknat med. Det var välkommet, och kan bli intressant att se om de gör en uppföljare.
1. Det är nu bekräftat att The Good Place kommer att få en andra säsong! Jag är jätteglad över det, tycker att den första säsongen var riktigt bra och med tanke på hur säsongen slutade så ska det bli extremt spännande med den andra.
2. Har ju läst En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Fick ett tips att kolla upp hennes TedTalks och de är helt otroligt bra!
Redan en ny vecka! Jag börjar veckan med en ledig dag och är dessutom ledig på fredagen, men ska jobbar den kommande helgen också. Hoppas ändå att jag ska hinna med att läsa en del, hann med att läsa betydligt mer förra veckan än vad jag trodde att jag skulle hinna.
Jag hoppas att jag ska kunna läsa ut Allegiant under veckan, jag hann i alla fall börja med den så smått under helgen. Den är dessutom väldigt lättläst så det tror jag att jag kommer hinna. Upptäckte bara att jag hade glömt väldigt mycket från de tidigare delarna nu när ska läsa den sista, men känner att det börjar komma tillbaka nu.
Nästa bok som jag har tänkt påbörja är Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand, som ju är med i min boktolva. Har varit nyfiken på den boken länge, men när den filmatiserades så bestämde jag mig för att ta och läsa boken innan jag ser serien. Känns väldigt spännande att läsa en bok som utspelar sig i Indien.
Handling The Six Thatchers As Sherlock waits to see Moriarty's next move, he takes on the case of finding someone who is going around and smashing six unique head statues of Margaret Thatcher. The Lying Detective Sherlock faces one of the most chilling enemies of his long career: the powerful and seemingly unassailable Culverton Smith - a man with a very dark secret indeed. The Final Problem Long buried secrets finally come to light as someone has been playing a very long game indeed. Sherlock and John face their greatest ever challenge. Is the game finally over? Säsong 4 hade 3 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Benedict Cumberbatch och Martin Freeman. Jag såg klart säsongen 16 januari. Mina tankar Vet inte riktigt vart jag ska börja för att beskriva denna säsong, den var en riktigt berg- och dalbana. Den är lika välgjord som alltid, om inte bättre. Klippen är otroligt snygga och det är fantastisk musik till. Jag har inte läst några böcker om Sherlock, så jag tror jag missar rätt många referenser till originalverken. Varnar också för spoilers. Varje avsnitt hänger ihop och de är alla otroligt spännande. Det sista avsnittet, The Final Problem, innehöll en rejäl twist. Jag satt som på nålar hela det avsnittet och undrade hur allt hänge ihop. Interaktionerna mellan Sherlock, Mycroft och Watson i sista avsnittet var verkligen fantastiska och skådespelarna gjorde så bra prestationer. Det som jag tycker bär upp alla avsnitten är just relationen mellan Sherlock och Watson, som ju minst sagt är omaka. I denna säsong ställs de inför ännu större utmaningar än tidigare, då Mary dör för att rädda Sherlock, och detta förändrar verkligen deras relation. I de sista avsnitten dyker även Moriarty upp, och än en gång måste jag prisa Andrew Scotts prestation, det är nästan obehagligt att se honom och det han gör. Något som jag uppskattar med serien är att det trots allt finns rätt mycket humor. Att det i en actionpackad scen helt plötsligt dyker upp humor från oväntat håll, ofta kopplat till musik. Kommer inte kunna lyssna på Queens I Want to Break Free utan att tänka på Sherlock. Överlag så känns den fjärde säsongen betydligt mörkare än de tidigare, något som jag först var lite tveksam till. De tidigare hade varit tillräckligt mörka. I nuläget är det inte riktigt klart om det blir en femte säsong, men jag hoppas på det. För slutet på The Final Problem kändes mer som en början på något nytt. Sherlock säsong 1 Sherlock säsong 2 Sherlock säsong 3 Sherlock vinterspecial 2016
Titel: Hotellmysteriet Originalets titel: - Författare: Martin Widmark, Helena Willis (illustrationer) Översättare: - Serie: LasseMajas detektivbyrå #2 Antal sidor: 75 Utgivningsår: 2002 Förlag: Bonnier Carlsen Utläst: 13/1
Handling På själva julafton tar den fina familjen Åkerö in på stadshotellets svit i Valleby. Med sig har de sin ytterst värdefulla ögonsten - en kinesisk äppeltax.
Hotelldirektören lovar familjen en minutiös omsorg om hunden, men så händer det som inte får hända. Äppeltaxen är spårlöst försvunnen!
LasseMajas detektivbyrå blir inkopplad på ett knepigt fall. Mina tankar
Blir svårt att inte upprepa mig från min recension av Diamantmysteriet. Är fortfarande väldigt förtjust i illustrationerna och sättet som LasseMaja läser mysteriet. Det är spännande och väldigt snabbläst och väcker verkligen läslust.
Denna bok utspelar sig alldeles kring jul och om jag hade vetat det tidigare hade jag läst boken redan i december för att få julkänsla. Finns gott om humor i Hotellmysteriet också, både det som passar lite mer vuxna och såklart barnen.
Själva mysteriet är väl kanske inte så svårt, det går ganska fort att räkna ut vad det är som har hänt, men jag gillar den kreativa kopplingen till äpplen. 3 bra saker med boken: snabbläst, spännande, rolig Betyg: 3/5
Idag har jag bara tagit det lugnt och inte alls gjort något egentligen. Sett på serier och läst en hel del faktiskt. Nu har jag äntligen läst ut Stora små lögner av Liane Moriarty och vilken bok det var! Är väldigt imponerad över sättet hon har skrivit den på och det kommer definitivt bli mer läst av henne framöver! Måste också bara få dela med mig av en lite udda association när det gäller henne, så fort jag ska skriva hennes efternamn eller säger det så tänker jag varje gång på tv-serien Sherlock och just karaktären Moriarty.
Den bok jag har tänkt börja på nu är Allegiant av Veronica Roth. Vet att jag hade den med förra året i en enkät om vilken bok som jag tänkte prioritera det året, men det blev ju inte av. Ska å ena sidan bli riktigt skönt att få avsluta en serie, men tyvärr blev jag spoilad på slutet men vi får se vad jag tycker när jag har läst den.
Bokbloggsjerkan kom tillbaka förra veckan, men hade inte möjlighet att svara på den då. Nu tänkte jag i alla fall svara på den här veckan fråga.
Finns det några författare som du har ”tappat bort” under din läsarbana?
Kan inte riktigt säga att jag har "tappat" bort författare, snarare är det så att jag läser böcker av rätt många olika författare och det går lite i perioder vilka böcker/genres man läser mer av. Och då kan det hända att jag glömmer författare som jag läst böcker av tidigare och verkligen tyckt om.
Det är inte lätt att komma på några författare, men innan jag startade bloggen hade jag en period där jag läste rätt många av Marian Keyes böcker. Skulle gärna vilja återuppta läsningen av hennes böcker, men det finns ju så många andra böcker man vill läsa.
Tycker dessutom väldigt mycket om Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway, känner att jag har tappat bort henne lite grann. Är ås förtjust i de böckerna att jag inte bara vill läsa alla utgivna och bli tvungen att vänta länge på att det ska komma en ny.
Såg att helgfrågan dök upp redan igår, men ville ha lite extra betänketid så nu tänkte jag svara på den. Har min lediga dag idag inför jobbarhelgen och tänker bara försöka ta det så lugnt som möjligt. Ute är det grått och tråkigt så jag tänker passa på att läsa och se på serier idag.
Hur ser din skäms-bokhög ut?
Jag kan inte påstå att jag har någon skäms-bokhög direkt, men det finns massor av böcker som jag skäms lite för att jag inte har läst än. Det gäller oftast populära och väldigt hypade böcker, som t.ex. Hungerspels-trilogin och även en hel del klassiker. Det beror inte på att jag känner mig tvingad att läsa dessa böcker, utan bara för att det är böcker som jag vill läsa och känner mig lite förargad över att jag inte har läst dem än.
Sen skäms jag också hur fruktansvärt dålig jag är på att avsluta serier, jag är expert på att påbörja serier och vill ofta fortsätta läsa med också. Problemet är ju att det kommer så många andra böcker man vill läsa också att en del av de böckerna hamnar lite i skymundan och jag glömmer helt enkelt bort dem. Sen tycker jag också att det på något vis är lite tråkigt att avsluta serier när man vet att det är sista delen och man inte kommer att få återse karaktärerna.
Handling The show follows Eleanor Shellstrop, an ordinary woman who enters the afterlife and, thanks to some kind of error, is sent to the Good Place instead of the Bad Place, which is definitely where she belongs. While hiding in plain sight from Michael, the wise architect of the Good Place (who doesn't know he's made a mistake), she's determined to shed her old way of living and discover the awesome (or, at least, the pretty good) person within.
Den första säsongen hade 13 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Kristen Bell, Ted Danson och William Jackson Harper.
Jag såg klart säsongen den 20 januari.
Mina tankar
Redan innan serien hade premiär var jag rätt nyfiken på den, den verkade väldigt rolig och så såg jag att den hade Ted Danson i en av huvudrollerna, en skådespelare som jag egentligen bara har sett i Cheers. Jag hade höga förväntningar på denna serie, då en av skaparna även står bakom Parks & Recreation och Brooklyn Nine-Nine, som båda hör till mina favoriter.
Jag fångades direkt av första avsnittet, jag gillade idén om att det fanns ett "Good Place" och ett "Bad Place". Från början verkar det hela vara en verkligen utopi, det händer bara bra saker och allting är frid och fröjd. Sedan börjar ytan krackelera och det dyker upp fler och fler saker som rubbar balansen.
Från början förväntade jag mig att serien skulle följa en viss mall, som t.ex. att Eleanor gradvis blev en bättre person och löste de kriser som hon orsakade, men rätt snabbt insåg jag att så alls inte blev fallet. Det var en trevlig överraskning, och är något som gör att jag inte blev less på serien heller. Skulle ha varit rätt tröttsamt om den följde samma mönster hela tiden. Serien känns också rätt unik och nyskapande. Gillar också den lilla detaljen med att det är omöjligt att svära, och varje gång de svär så blir det helt andra ord de använder, t.ex. bullshirt och fork istället.
För det första tycker jag att serien är väldigt rolig, och jag gillar alla twister längs vägen. Det är omöjligt att kunna förutsäga vad som kommer hända i varje avsnitt och jag blir hela tiden överraskad av nya cliffhangers och twister, som jag inte ens kunde föreställa mig. Styrkan i The Good Place är karaktärerna, och deras dynamik tillsammans. Att få följa Eleanor, som egentligen inte hör hemma där och Chidi, som är hennes själsfrände och försöker hjälpa henne bli en bättre person så att hon ska få stanna kvar och alla andra karaktärer som dyker upp. En favorit hos mig är Janet, en sorts allvetande dator i människoform som finns tillhands för alla invånare och som kan få hjälp av. Skådespelarna gör riktigt bra prestationer och utav dem så är Kristen Bell min favorit.
På ett vis kan jag tycka det är lite synd att första säsongen bara hade 13 avsnitt, jag vill ju ha mer. Men å andra sidan kan jag förstå det och det gör det hela mindre utdraget också.
Efter varje avsnitt och överraskning klarnar bilden av the good place, och de sista avsnitten är väldigt spännande och säsongsavslutningen bjuder på en riktigt stor twist som är helt fenomenal där allting ställs på sin spets. Om jag ska vara ärlig känner jag mig lite kluven till avslutningen, men om serien förnyas, vilket jag verkligen hoppas på, ska det bli otroligt spännande att se.
Det finns så mycket mer jag skulle vilja säga om The Good Place, men känner att jag inte kan säga så mycket mer utan att spoila alltför mycket, vill ju att de som ser serien ska bli lika överraskade som jag blev.
Jag vet inte om den kommer visas i Sverige, men jag hoppas att den kommer att göra det. Det enda jag kan göra är att rekommendera er att se serien, ni kommer inte att bli besvikna!
