Handling Based on the memoirs of Jennifer Worth; the story follows twenty-two year old Jenny, who in 1957 leaves her comfortable home to become a midwife in London's East End. She is surprised to find that she will be living in a convent: Nonnatus House. Working alongside fellow nurses and the medically-trained nuns, Jenny has her eyes opened to the harsh living conditions of the slums, but she also discovers the warm hearts and the bravery of the mothers. Even after Jenny leaves Nonnatus, she continues to chronicle the lives of the midwives who have become her family.
Säsong 9 har 9 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Helen George, Laura Main och Leonie Elliott.
Jag såg klart säsongen 26 februari. Mina tankar
Ännu en säsong av denna härliga brittiska serie.
Vid det här laget vet jag inte vad jag mer ska skriva om denna serie som jag inte redan har skrivit tidigare. Men trots att den pågått i 9 säsonger så är den lika bra och berörande. Det får ju ändå ses som ett bra betyg, att serien trots att flera karaktärer försvunnit sedan början fortfarande håller hög nivå.
I denna säsong märks det mer än tidigare hur den värld de lever i håller på att förändras och Nonnatus House får lite mer bekymmer än tidigare när allt fler väljer att föda barn inneliggande på sjukhuset.
Som alltid blandas allvar med glädje, sorg och humor. Sedan måste jag också berömma serien då historierna kring de blivande mödrarna känns så genomtänkta. Det sista avsnittet förvånade mig en del när det gällde handlingen och den lilla tvist som fanns där.
Årets julspecial utspelade sig i yttre Hebriderna vilket var kul att se då gänget fick möta en helt nya miljö med nya utmaningar.
Här kan ni läsa vad jag tyckt om tidigare säsonger.
Handling Chronicles the lives of a group of midwives living in East London in the late-1950s to mid-1960s. As spring arrives, Nonnatus House welcomes two new nuns, the experienced Sister Hilda and newly qualified Sister Frances, who must acclimatized to the changing East End. A complicated multiple birth tests the skills of some of the midwives to the limit, but Trixie has to face her fears and Valerie deals with a shocking case that arrives unexpectedly.
Säsongen har 8 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Helen George och Laura Main.
Jag såg klart säsongen 2 juni. Mina tankar
Detta är en serie som jag gillar att se, men jag måste vara på rätt humör för att se den. Den är berörande på många olika sätt, men den innehåller också en del sorgliga historier som upplevs trovärdiga för den tidsperiod serien utspelar sig.
Den här säsongen tycker jag på ett sätt är mindre dyster än en del tidigare, men de sista två avsnitten är bra, men hemska när man tänker på hur exempelvis aborter kunde genomföras på ett osäkert sätt. De avsnitten får också väldigt stora konsekvenser för en del karaktärer, men säsongen slutar ändå hoppfullt som tur är.
Det är en bra blandning mellan de tyngre och mer berörande historierna och de lite mer lättsammare. Serien väcker en hel del känslor hos mig och det är omöjligt att inte bli berörd av serien.
Nu när jag sett så många säsonger blir det svårt att skriva specifika saker om varje säsong då jag inte vill spoila något.
Handling As Poplar prepares for Christmas, the nuns leave for the Mother House to vote in a new mother superior and to help care for a group of Chinese orphans. Meanwhile, Trixie returns to Poplar refreshed and is shocked to discover that many mothers no longer want to give birth at home.
I huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Linda Bassett och Helen George.
Jag såg avsnittet 26 december.
Mina tankar
Precis som vanlig har jag sett Barnmorskan i East Ends helgspecial och detta var ytterligare ett starkt avsnitt. I den här finns det gott om saker att glädjas över och man blir lika berörd varje gång.
För det första tycker jag det är kul att man får lite info om de karaktärer som har lämnat serien och vad de gör. Det finns också gott om humor i detta avsnitt, skulle säga att Fred och åsnan står för det mesta.
En stor del av handlingen i detta avsnitt kretsar kring de föräldralösa kinesiska barnen och valet av en ny abbedissa bland nunnorna där Julienne finns inblandad. Jag tycker det var intressant att få veta mer om nunnorna och deras arbete utanför East end.
Tycker detta avsnitt kändes väldigt kort, men det skapade ju mersmak och jag hoppas den nya säsongen börjar snart.
Handling Christmas 1962 sees an unprecedently heavy snow fall and a burst pipe in the community hall requires the clinic to be held in a local pub as well as cancelling the pantomime. Valerie trawls through the drifts to the caravan where pregnant Linda is staying with the adoring Selwyn, who knows he is not her baby's father, for a potentially upsetting early birth whilst Sister Julienne hears a shocking story of domestic abuse when she visits the wife of a hypothermia victim. Come the New Year the pantomime goes ahead and Phyllis gets the better of an officious policeman but Tom is faced with a difficult decision.
Den sjunde säsongen hade 8 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Victoria Yeats, Judy Parfitt och Charlotte Ricthie.
Jag såg klart säsongen 13 mars.
Mina tankar
Som de flesta vet vid det här laget så är Barnmorskan i East End en av mina favoritserier. Serien bjuder som vanligt både på humor, allvar, glädje och sorg. Det är bra blandning, även fast jag upplever att den är säsongen är betydligt mörkare än en del av de tidigare.
Precis som tidigare får man följa flera nya personer i varje avsnitt. Deras problem varierar och jag tycker det är intressant att se sköterskornas arbete och att få följa dessa människor. I den här säsongen handlar det bland annat om en man som har flera fruar och en kvinna som är livrädd inför förlossningen. I den här säsongen får vi också bekanta oss med en ny sköterska, Lucille, som kommer från Västindien. Då tas också ämnet rasism upp och hur de behandlas.
Som sagt upplever jag detta som en ganska dyster säsong, samma humor och värme finns kvar, men flera av karaktärerna ställs inför svåra utmaningar och blir tvingade att ta beslut som verkligen förändrar dem. De sista två avsnitten är verkligen hjärtskärande sorgliga, där en karaktär som varit med länge går bort. Tänker inte skriva ut vem det är, eftersom jag inte vill spoila.
Att se Barnmorskan i East End är en riktigt känslosam upplevelse, under de 8 avsnitten hinner jag med att både förfäran, skratt och gråt.
Jag hoppas att nästa säsong blir lite ljusare och att vi fortsätter bjudas på lika intressanta historier som vi gjort hittills.
Handling Christmas 1962 sees an unprecedently heavy snow fall and a burst pipe in the community hall requires the clinic to be held in a local pub as well as cancelling the pantomime. Valerie trawls through the drifts to the caravan where pregnant Linda is staying with the adoring Selwyn, who knows he is not her baby's father, for a potentially upsetting early birth whilst Sister Julienne hears a shocking story of domestic abuse when she visits the wife of a hypothermia victim. Come the New Year the pantomime goes ahead and Phyllis gets the better of an officious policeman but Tom is faced with a difficult decision.
I huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Linda Bassett, Judy Parfitt, Charlotte Ritchie och Jennifer Kirby.
Jag såg avsnittet 26 december.
Mina tankar
Förra årets julspecial var en stor kontrast till denna, förra året spenderades i Sydafrika medan de detta år är i ett London som är lamslaget av kyla och snö.
Barnmorskan i East End är ju en av mina favoritserier och jag märker hur mycket jag har saknat att kunna se nya avsnitt. Helgspecialet är också lite längre än de vanliga avsnitten, vilket gör att historierna får mer tid att utvecklas. Den historia som jag tyckte var mest rörande var den gällande Valerie och förlossningen av den prematura babyn.
Det här avsnittet gav mig en ordentlig vinterkänsla, all snö och kyla som var väldigt ovanlig i London. Att se hur samhällets grundfunktioner drabbas och vad människor gör för att hjälpas åt var väldigt gripande.
Handling Returning from South Africa the midwives find the grim Sister Ursula has taken over as superior from Sister Julienne and is intent on imposing a frugal regime and an unwelcome new system. The nurses are also concerned for put-upon mother-to-be Trudy Watts, whose ex-con husband Lester is bullying her and their five-year old son Mickey. Having escaped from him to give birth at the convent Trudy decides to stand up for herself but needs Phyllis's help to triumph. Getting caught up in the domestic violence does not help Sister Mary Cynthia's fragile mental health.
Den sjätte säsongen hade 8 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Laura Main, Charlotte Ritchie och Helen George.
Jag såg klart säsongen 13 mars.
Mina tankar
Som sagt så har detta blivit en av mina favoritserier och det är otroligt svårt att försöka skriva om den här serien utan att spoila, så om ni inte har sett den sjätte säsongen tycker jag ni ska vänta med att läsa detta inlägg.
Jag är så fascinerad över den höga kvalitet som serien håller, varje avsnitt känns välgjort och varje scen är viktig. Den har ett väldigt gott öga till alla detaljer och den känns verklighetstrogen. Att avsnitten också är baserad på verkliga personer och händelser spelar också stor roll.
Det är en riktigdrama-serie och den sjätte säsongen känns verkligen som en berg-och dalbana! Man pendlar mellan att vara överlycklig för karaktärerna och sedan hålla på att grina ihjäl sig. Det är både som sagt mycket härliga och "feelgood-iga" stunder men också väldigt många sorgliga. Sen tycker jag också att serien bara har blivit bättre varje säsong ju mer man får följa och lära känna karaktärerna.
Gästskådespelare i denna serie har verkligen mycket att jobba med och det är intressant att varje vecka få följa nya personer. I den här säsongen tas det bland annat upp om könsstympning och hur det påverkar dels barnafödandet och vilket problem som det faktiskt är ännu idag. Under förra säsongen togs även neurosedyn-skandalen upp och i denna säsong fick vi återigen följa samma familj och framförallt mammans kamp för att försöka skapa ett bra liv till sitt barn.
Dessutom får vi också följa en av huvudkaraktärernas graviditet från början till slutet, i vanliga fall brukar man ju som sagt bara få vara med i slutet eller från födseln. Den resan är också riktigt intressant att följa och spänningen hålls vid liv ända till slutet. Man slets verkligen mellan hopp och förtvivlan! Dessutom pågår det också planering inför Barbara och Toms bröllop och allt som hör till det.
En karaktär som verkligen har växt i mina ögon under seriens gång är sjuksköterskan Crane. Hon må verka som en sur och hård äldre dam,men hon har ett hjärta av guld och i denna säsong får hon chansen att hjälpa många av sina kolleger och vänner. Något som i slutet av säsongen bär frukt.
Tycker det är så himla härligt att se en serie där kvinnornas liv verkligen står i fokus och man får följa med på alla deras vedermödor och kamper för sina familjer. Männen hamnar oftast i bakgrunden, förutom de tre manliga huvudkaraktärerna Dr. Turner, Fred och prästen Tom.
Handling As Christmas 1962 approaches Sister Julienne gets a call from the Hope Clinic, a mission hospital in South Africa, in danger of closure due to under-staffing on the eve of a much needed polio vaccination programme. Along with a group of midwives, the Turners, Fred and Tom, she arrives at the clinic to assist its lone medic, Myra Fitzsimmons, and they are shocked by the lack of supplies and the rudimentary conditions, with Phyllis delivering a baby under a tree in the desert. They also encounter Apartheid and dysentery, caused by the lack of clean water.
I huvudrollerna ses bland annat Helen George, Charlotte Ritchie, Jack Ashton, Laura Main och Jenny Agutter.
Jag såg avsnittet den 25 januari.
Mina tankar
Tänkte att när jag liks var sjuk hemma från jobbet, kunde jag passa på att se ikapp den här serien. Hade inte direkt orken för att läsa, att se serier var nästan det enda jag orkade med. I det här julspecialet får vi se några av Poplars karaktärer i en helt annan miljö i Sydafrika, under Apartheid-tiden.
Från början var jag lite skeptisk till att serien skulle förflyttas dit för julavsnittet, men det funkade riktigt bra! Var så roligt att se deras arbete där de faktiskt gjorde stor skillnad och det var nog välbehövligt för en del av dem att få lämna London ett tag, med tanke på hur den förra säsongen slutade.
Serien skyr inte heller de tuffa och svåra ämnena, och den visar också upp en liten glimt av Apartheidsystemet. I några scener så befinner sig karaktärerna på en strand för lite avkoppling, men innan scenen tar sin början ser man en skylt med orden "Whites only".
Handling Patsy and Shelagh are shocked when experienced mother Rhoda Mullocks gives birth to a baby girl with severely malformed arms - the result, though nobody realizes - of Rhoda taking the pain killer thalidomide and Dr Turner is baffled. Rhoda's husband Bernie rejects the child as a monster, putting him at odds with his wife who wants to keep her, and Sister Mary Cynthia has to work hard to make him change his view. Meanwhile Trixie starts a keep fit class, where she discovers a problem encountered by elderly student Olive and Patsy is overjoyed when Delia comes to stay at the convent.
Den femte säsongen har 8 avsnitt och i huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Helen George, Charlotte Ritchie, Judy Parfitt och Linda Bassett.
Jag såg klart säsongen 25 januari.
Mina tankar
Detta är verkligen en av mina favoritserier, och den femte säsongen är kanske den bästa hittills! Vanligtvis brukar jag har sett den när den går i svensk tv, men den här gången kunde jag inte vänta! Och när jag blev feber för några veckor sedan så var det en himla härlig att se! Det gick ändå över förväntan, men den brittiska engelskan är betydligt svårare än den amerikanska.
På dessa avsnitt hann jag både med att skratta högt och fälla några tårar. Det är verkligen både hjärta och smärta, och man gläds med alla karaktärer när livet visar sig från sin bästa sida och lider med dem när de möter på motgångar.
Trots att säsongen bara har 8 avsnitt så hinner väldigt mycket hända, samtidigt känns det inte heller stressat. Alla karaktärer hinna utvecklas, i den här säsongen speciellt Barbara och Crane. Från början var Crane en av de karaktärer som jag hade lite problem med, men hon har verkligen vuxit till att bli en av mina favoriter.
En av seriens största styrkor är karaktärerna, även de karaktärer som bara dyker upp i ett avsnitt har en ordentlig historia som verkligen berör. I den här säsongen dyker det också upp några nya återkommande karaktärer som man får lära känna, bland annat en mor som föder ett "deformerat" barn utan armar och ben som är början på en helt annan historia. I denna säsong börjar karaktärerna också inse vilken skadlig rökning kan ha.
Vet inte heller riktigt vad jag tycker om idén med Barbara och prästen Tom tillsammans. De är ett väldigt sött par och gör mycket gott för befolkningen i Poplar tillsammans, men jag kanske ändrar min åsikt senare.
Det sista avsnittet var verkligen både glädje och sorg, och jag grät många tårar under det avsnittet. Så vackert, sorgligt och hjärtskärande.
Handling (från IMDb) There are mixed reactions from the midwives when they hear that a television crew will be filming their church carol service featuring the local children's choir. An outbreak of measles amongst the choristers almost stops the show but fortunately Shelagh comes up with a solution whilst Patsy and Barbara join Tom in taking a party of children to see the Regent Street lights where Patsy is reunited with an old flame. Meanwhile Sister Monica Joan, after a row with Sister Evangelina, disappears again, causing alarm until Phyllis picks up on where she may have gone and down-trodden church cleaner Iris and her husband have a happy Christmas surprise.
I huvudrollerna ses bland annat Pam Ferris, Helen George, Judy Parfitt och Charlotte Ritchie.
Jag såg avsnittet 5 december.
Mina tankar
Vanligtsvis brukar jag ha sett Barnmorskan i East End när den visats i svensk TV, men jag har börjat få sån julstämning att jag inte kunde hålla mig från att deras julspecial. Jag fick verkligen julkänslor av avsnittet och jag både skrattade och grät.
Precis som vanligt är det en bra mix mellan humor och allvar. Tiden bara flög iväg och spontant känner jag att avsnittet var alldeles för kort. Hela avsnittet utspelar sig king jul och det är bara så mysigt!
Man har verkligen lärt känna karaktärerna under tiden som gått,men man upptäcker hela tiden nya saker hos dem. Man får också följa några andra människor, bland annat en blivande tvillingmor och en kvinna vid namn Iris som städar i kyrkan och som tidigare drabbades av en tragedi.
Avsnittet är så himla vackert och stämningsfullt, men stundtals är det också lite sorgligt att få följa den äldre nunna som försvunnit från Nonnatus House.
Handling Fjärde serien är fylld av dramatik och starka känslor i efterkrigs-tidens fattiga London. Syster Winifred upptäcker den undre världen när hon tar hand om en havande prostituerad. Allt vänds upp och ner för en mamma när hennes man har ett förhållande med en annan man. Syster Barbara anländer till sjukhuset och får en katastrofal start. Samtidigt är alla upptagna av en svår förlossning.
I huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Pam Ferris och Miranda Hart.
Säsong 4 bestod av 8 avsnitt.
Mina tankar
Detta är en "måste-serie" för mig, känns som att det inte är sommar utan Barnmorskan i East End. Detta är en riktigt mysig brittisk serie, men som också har stunder av mörker.
Den främsta anledningen till att jag har blivit så förtjust i serien är nog karaktärerna och miljön. Miljön är helt fantastisk och den känns verkligen tidstypisk. Nu känns det också som att man verkligen har lärt känna alla karaktärer och jag gillar hur man får se olika sidor av dem.
Serien vågar också ta upp flera tuffare gällande t.ex. graviditet och sjukdomar, men som idag det finns behandling för. Men det finns också rejält med humor och värme i serien och avsnitten slutar alltid med hopp om framtiden.
Jag har nämnt tidigare att Chummy är en av mina all-time-favoriter i denna serie, och jag tycker hon är med alldeles för lite i den här säsongen. Jag hoppas hon är med mer i nästa säsong!
Den karaktär som jag tycker utvecklas mest och man också får följa betydligt mer nu i säsong 4 är Fred och hur han hittar kärleken igen. En fin och hjärtevärmande historia.
Sverige ligger flera säsonger efter England när det gäller denna serie, vilket jag såklart tycker är synd. Vanligtvis har jag inget problem med att se serier utan text, men just när det gäller denna serie vill jag helst ha det då det dels förekommer namn på sjukdomar men också på grund av att det finns en hel del brittiska uttryck som jag inte har stött på tidigare.
Den här säsongen är riktigt bra! Varje avsnitt känns välgjort och det finns inget avsnitt som är sämre än de andra och jag gillar mixen mellan humor och allvar.
Handling I ett förlängt specialavsnitt inför den fjärde säsongen möter vi Jennifer Worth som tänker tillbaka på vännerna och kollegorna i hennes ungdom vid Nonnatus House. Vi reser tillbaka i tiden till julen 1959, där förberedelserna är i full gång inför söndagsskolans julkonsert.
I huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Pam Ferris och Miranda Hart.
Mina tankar
Som jag nämnt tidigare är detta en riktigt mysig serie att se och jag tycker om att se brittiska serier. Det här julspecialet sändes redan 2014 i England, vilket betyder att Sverige ligger nästan två år efter vilket jag tycker är synd. Sen kan jag också ifrågasätta varför SVT väljer att visa detta mitt under sommarn när det är ett typiskt julavsnitt.
Det är väldigt härligt att få återse alla karaktärerna från tidigare säsonger och jag gillar julstämningen som visas i avsnittet. Avsnittet börjar med att Jennifer (Jenny) Worth ser tillbaka tiden i Nonnatus House och hennes vänner och kolleger där. Jag tycker att detta känns lite konstigt då hon i själva delen som utspelar sig 1959 bara nämns 2-3 gånger och hon själv inte dyker upp i avsnittet att hon ska veta allting som hände där då.
Som vanligt så får man också följa några intressanta och gripande människoöden, två unga gravida flickor som ska lämna bort sina barn och ett par som lever i stor fattigdom och har svårt att ta hand som sig själva. Dessa två historier har en sak gemensamt och handlar om hur både barn och personer med det som vi idag kallar psykiatriska funktionshinder eller utvecklingsstörningar behandlades på institution och hur de kastades in i en helt ny värld helt oförberedda när dessa skulle stängas. Jag gillar hur kritiken mot detta visas i avsnittet.
Nu vet jag inte hur detta gick till i England, och om det bara liknande det i Sverige en liten del så kan jag förstå att många blev lidande av det. Dels att vara inlåst och behandlas på helt fel sätt med omoderna och gamla metoder och sedan inte ha lärt sig att ta hand om sig själv, pengar och liknande och bli utslängd från hemmen då det kanske var det enda som de var vana vid.
Det är Nancys historia som griper tag i mig mest, hon bodde på institution och utsattes för övergrepp och försöker klara sig i London i slutet av 50-talet. Även de andra karaktärernas historia berör mig, men inte lika mycket.
Såklart skulle det inte vara Barnmorskan i East End utan en stor del humor och det bidrar verkligen till att lätta upp stämningen.
Med denna uppbyggnad inför den fjärde säsongen så ser jag fram emot att se den och få ta del av nya intressanta historier.
Handling Det har blivit 1959, och nunnorna och barnmorskorna flyttar in i nya lokaler tillsammans med nytillskottet syster Winifred. Medan Jenny kämpar med att hjälpa den utmattade mamman Merle Vickers och hennes två mystiskt sjuka söner, så är det syster Monica Joan som slutligen har en ledtråd i jakten på en diagnos. I huvudrollerna ses bland annat Jessica Raine, Jenny Agutter, Pam Ferris och Miranda Hart. Säsong 3 hade 8 avsnitt. Mina tankar Som jag har nämnt tidigare tycker jag verkligen om den här serien. Den är härligt brittisk! Den är småmysig, rolig och ibland sorglig. Jag gillar hur man i varje avsnitt får följa någon familj som ska ha barn. Ofta så går det bra, en del gånger går det inte lika bra. De skildrar verkligen barnmorskornas arbete med kärlek och omsorg. Säsong 3 tar upp många olika ämnen, t.ex. handlar ett avsnitt om en mor som hamnar i en förlossningspsykos. Karaktärerna och humorn är ju absolut det som jag gillar mest med serien! Jag tycker verkligen om att få se in i barnmorskornas vardag och se hur de arbetar.
Jag tycker verkligen om Chummy (Mirande Hart), hon är väldigt komisk, men nu i den tredje säsongen så fick jag en annan bild av henne.
Förutom att Barnmoskan i East End är rolig och mysig så är den också sorglig och tar upp många jobbiga ämnen på ett bra sätt.
Jag föredrar att se den här serien med svensk text, då tyvärr betyder det väl att jag måste vänta väldigt länge på nästa säsong, men jag ser redan fram emot att se den!
Handling Julen 1958. Jennys och Alecs kärlek lyser starkare än någonsin medan Shelagh våndas över sitt beslut att lämna klostret och gifta sig med Dr Turner. Trixie försöker hjälpa maken till en patient som traumatiserats av sina upplevelser under Koreakriget. En odetonerad bomb hittas nära klostret, och de boende i området måste evakueras. I huvudrollerna ses bland annat Jessica Raine, Jenny Agutter och Miranda Hart. Mina tankar Barnmorskan i East End är ytterligare en brittisk serie som jag tycker om att se. Den är otroligt mysig och härlig samtidigt som den tar upp många allvarliga och tunga ämnen. Barnmorskorna jobbar med många fattiga och utsatta människor efter kriget. Karaktärerna är väl det som jag tycker bäst om nästan. De har en stor dos humor samtidigt som de har ett väldigt påfrestande arbete. Min favorit är nog Chummy (Miranda Hart. Man får även möta många av bikaraktärerna. I varje avsnitt så är det ofta åtminstone en familj som ska få barn. I detta dubbelavsnitt är det ett ungt par. Mannen har varit med om tuffa upplevelser under Koreakriget och är väldigt skör. Den historien är väldigt gripande och skådespelarna gör ett riktigt bra jobb! Det här avsnittet var också väldigt spännande, mycket handlade ju om den odetonerade bomben. Slutet är verkligen feel-good och jag ser fram emot att börja se den tredje säsongen. Det som jag kanske tyckte var lite konstigt var att SVT valde att visa den just nu. Programmet utspelar sig i juletid och det hade väl passat bättre om de hade visat de kring jul eller nyår.
