Författare: Ken Follett
Översättare: Kjell Waltman
Antal Sidor: 1207
Utgivningsår: 2009
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Första meningen: "Gwenda var åtta år gammal, men hon var inte mörkrädd".
"Många bad mig att skriva en fortsättning." Och nu är den här. i En värld utan slut återvänder vi till Ken Folletts oförglömliga skapelse i Svärdet och spiran (recensionen finns här ) - staden Kingsbridge och dess katedral.
Året är 1327. Det har gått 150 år sedan händelserna i Svärdet och spiran. Kingsbridge har blivit ett blomstrande handelssäte, vars välmåga nu hotas av digerdöd och långvariga krig. Vetgirighet och äventyrslusta ställs mot maktlystnad och inskränkthet i en mustig, underhållande och våldsam krönika över livet i en medeltida stad.
De fyra barnen Gwenda, Caris, Merthin och Ralph råkar bevittna ett brutalt överfall på en riddare, som övermannar sina angripare och svårt skadad söker skydd i klostrets hägn. Den mörka hemligheten flätar samman barnens liv. En drar ut till hundraårskrigets bloddränkta slagfält, en vandrar på kontinenten för att lära sig nya byggtekniker, en söker sig till läkekonstens förbjudna hemligheter och en försöker bara klara feodaltidens hårda bondeliv. Den trånga medeltida världen knakar hela tiden i sina fogar inför all ny kunskap och nya influenser som långsamt men obevekligt tränger in i staden, där de lever sina liv i katedralens skugga. De behöver allt sitt mod, sin fantasi och nyfikenhet för att Kingsbridge ska överleva krig, pest och religiös intolerans.
Denna tegelsten är mycket bra, men jag tycker ändå inte att den håller samma klass som Svärdet och spiran. Boken är fascinerande och jag kan se alla karaktärer och miljöer framför mig och det är magiskt! Men det finns en del saker som jag inte riktigt tycker om med den här boken. För det första så är den väldigt, väldigt tjock och det blir ganska tungt att sitta och läsa 1200 sidor. För det andra så innehåller den oviktiga upprepningar om en viss typ av munkar och krig. Och så innehåller den förstås de där förbenade byggnadstermerna (fast det är inte lika många som i Svärdet och spiran). Dessutom tycker jag att jag känner igen vissa scener och händelser som påminner väldigt mycket om den föregående boken, vilket är synd. Om man bortser från de små saker som inte var bra så är den här boken helt fantastiskt! LÄS!
Boktipset estimerade att jag skulle ge En värld utan slut en 5:a.
Mitt betyg blir 5/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar