En smakebit på söndag: Vattenänglar

Det är söndag igen och dags för en smakebit på söndag på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Utmaningen går ut på att man delar med sig av några meningar ur boken man läser just nu. HÄR kan ni läsa mer. 

I helgen har det inte blivit mycket gjort, det mesta av gårdagen ägnades åt att se på VM i Falun. Riktigt kul med några svenska medaljer, fast det är klart att Norge är väldigt svårt att slå. Jag tycker om att se på skidsport, speciellt när det faktiskt finns några namn i toppen som är med och slåss om de bästa placeringarna. 

Idag försöker jag bara att ladda upp för praktiken, som börjar imorgon. Det känns ganska spännande och framförallt skönt att få slippa skolan ända fram till påsklovet. Fast samtidigt så känns det faktiskt lite sorgligt, att veta att man går ut på den sista praktiken innan man tar studenten. Det känns att man närmar sig slutet! 

I veckan har jag läst en helt fantastisk bok, Expeditionen av Bea Uusma. Den var helt fantastiskt och jag är så glad att jag läste den, eftersom det inte egentligen är min typ av bok. Igår började jag läsa Vattenänglar av Mons Kallentoft och det är den sjätte delen om Malin Fors. Jag brukar ha lite svårt för språket i boken och så huvudkaraktären Malin, har så lätt för att irritera mig på henne. 

Smakebiten kommer från sidan 30-31.

Martin Svensson lyssnar ut i atmosfären. Hör fågelsång, och insprängt mellan kvittrets höga oktaver och regnets mummel hörs det malande ljudet av kraftverkets turbiner nere från ån. Så här, på kanske fem hundra meters avstånd, låter turbinerna som ett tyst larm som förvandlats till en klagan. 
Vad är det här?
Varför öppnar ingen? 
Hans spegelbild i det gröna glaset blir plötsligt grumlig och hans kropp skakas av en frossbrytning och han vill inte riktigt medge det, men rädslan, den där svårdefinierade känslan av att något är fel finns där igen. 
Som om döden är här.