I ett förlängt specialavsnitt inför den fjärde säsongen möter vi Jennifer Worth som tänker tillbaka på vännerna och kollegorna i hennes ungdom vid Nonnatus House. Vi reser tillbaka i tiden till julen 1959, där förberedelserna är i full gång inför söndagsskolans julkonsert.
I huvudrollerna ses bland annat Jenny Agutter, Pam Ferris och Miranda Hart.
Mina tankar
Som jag nämnt tidigare är detta en riktigt mysig serie att se och jag tycker om att se brittiska serier. Det här julspecialet sändes redan 2014 i England, vilket betyder att Sverige ligger nästan två år efter vilket jag tycker är synd. Sen kan jag också ifrågasätta varför SVT väljer att visa detta mitt under sommarn när det är ett typiskt julavsnitt.
Det är väldigt härligt att få återse alla karaktärerna från tidigare säsonger och jag gillar julstämningen som visas i avsnittet. Avsnittet börjar med att Jennifer (Jenny) Worth ser tillbaka tiden i Nonnatus House och hennes vänner och kolleger där. Jag tycker att detta känns lite konstigt då hon i själva delen som utspelar sig 1959 bara nämns 2-3 gånger och hon själv inte dyker upp i avsnittet att hon ska veta allting som hände där då.
Som vanligt så får man också följa några intressanta och gripande människoöden, två unga gravida flickor som ska lämna bort sina barn och ett par som lever i stor fattigdom och har svårt att ta hand som sig själva. Dessa två historier har en sak gemensamt och handlar om hur både barn och personer med det som vi idag kallar psykiatriska funktionshinder eller utvecklingsstörningar behandlades på institution och hur de kastades in i en helt ny värld helt oförberedda när dessa skulle stängas. Jag gillar hur kritiken mot detta visas i avsnittet.
Nu vet jag inte hur detta gick till i England, och om det bara liknande det i Sverige en liten del så kan jag förstå att många blev lidande av det. Dels att vara inlåst och behandlas på helt fel sätt med omoderna och gamla metoder och sedan inte ha lärt sig att ta hand om sig själv, pengar och liknande och bli utslängd från hemmen då det kanske var det enda som de var vana vid.
Det är Nancys historia som griper tag i mig mest, hon bodde på institution och utsattes för övergrepp och försöker klara sig i London i slutet av 50-talet. Även de andra karaktärernas historia berör mig, men inte lika mycket.
Såklart skulle det inte vara Barnmorskan i East End utan en stor del humor och det bidrar verkligen till att lätta upp stämningen.
Med denna uppbyggnad inför den fjärde säsongen så ser jag fram emot att se den och få ta del av nya intressanta historier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar