En smakebit på søndag: Mörka platser

Det är söndag igen och dags för en smakebit på søndag på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Utmaningen går ut på att man delar med sig av några meningar ur boken man läser just nu.     

I helgen har det inte blivit så mycket läst. I fredags var jag och pappa till trakterna kring Östersund och hämtade hem en tredje bil till familjen och det tog ju hela dagen. Samtidigt så känns det roligt med en bil som nästan är min egen och så är man ju mindre beroende av att behöva låna någon av sina föräldrars bilar. 

Nu när vi kommit till söndagens smakebit tänkte jag att jag skulle dela med mig av en bit ur Gillian Flynns Mörka platser. Jag har läst lite över hundra sidor i den och tycker den är riktigt bra så här långt.

Smakebiten kommer från början av boken, sidan 7.

Det finns en elakhet inom mig, verklig som ett ett kroppsligt organ. Sprätta upp magen på mig och den skulle rinna ut och ner på golvet så du kan stampa på den. Det handlar om familjen Days blod. Det är något fel med det. Jag har aldrig varit en snäll liten flicka, och jag blev bara värre efter morden. Lilla föräldralösa Libby var en tjurig och hållningslös unge, som fick flytta omkring bland en massa avlägsna släktingar - sysslingar och gammelfastrar och bekantas bekanta - och bo i husvagnar eller på fallfärdiga bondgårdar över hela Kansas. Jag fick gå i skolan klädd i kläder jag ärvt efter mina döda systrar: blusar med blekta armhålor och säckiga och nästan komiskt stora långbyxor som hölls uppe med trasiga bälten som jag fäste i det innersta hålet. På alla skolfoton är mitt hår rufsigt - hårspännena hänger löst som flygande insekter som råka fastna i testarna - och jag har alltid stora påsar under ögonen som en full, gammal kärring. Kanske hade jag en motvillig krökning på läpparna där leendet skulle varit. Kanske. 
   Jag var inget gulligt litet barn och jag har växt upp till en mycket otrevlig vuxen. Rita min själ och det blir en trasselsudd med huggtänder.