14 mars 2020

Darkdawn

Titel: Darkdawn
Originalets titel: - 
Författare: Jay Kristoff
Översättare: -
Serie: The Nevernight Chronicle #3
Antal sidor: 478
Utgivningsår: 2019
Förlag: HarperVoyager
Utläst: 23/2

Handling
The greatest games in Godsgrave’'s history have ended with the most audacious murders in the history of the Itreyan Republic.

Mia Corvere, gladiatii, escaped slave and infamous assassin, is on the run. Pursued by Blades of the Red Church and soldiers of the Luminatii legion, she may never escape the City of Bridges and Bones alive. Her mentor Mercurio is now in the clutches of her enemies. Her own family wishes her dead. And her nemesis, Consul Julius Scaeva, stands but a breath from total dominance over the Republic.

But beneath the city, a dark secret awaits. Together with her lover Ashlinn, brother Jonnen and a mysterious benefactor returned from beyond the veil of death, she must undertake a perilous journey across the Republic, seeking the final answer to the riddle of her life. Truedark approaches. Night is falling on the Republic for perhaps the final time.


Tankar om titel och omslag
Denna bok finns ju i flera utgåvor med olika omslag. Den här är nog inte favoriten, tycker det känns lite rörigt med alla detaljer inuti katten.

Mina tankar om boken
Känns så skönt att få avsluta ännu en serie. Den förra boken var en stor överraskning och jag hade höga förhoppningar om vad som skulle hända i den sista boken.

Det tar alltid ett tag att vänja sig vid språket och att författaren använder sig ganska flitigt av fotnötter. Men när man väl vant sig vid det och kommit in i boken går det bra att läsa. Sedan har jag väldigt roligt åt vissa partier i boken där den blir lite mer meta och författaren anmärker på sitt eget språk. Det var något som jag inte hade förväntat mig.

Jag gillar den värld som Kristoff byggt upp och det sätt han beskriver den på. Den påminner en hel del om romartiden, men det finns fantasyelement till det hela. I den här boken får vi även lite influenser av den nordiska mytologin.

Karaktärerna i denna serie har alltid varit fascinerande och bitvis har det varit och är svårt att heja på huvudkaraktärerna. De är inte "klassiskt goda" utan de har ganska många fel och brister och gör saker som kanske inte är så genomtänkta. Sedan så är jag en sådan som kan gilla osympatiska karaktärer och som på något vis bryter mot vad som förväntas av dem. Mia är en sådan.

Slutet känns på ett vis passande även om jag också kan tycka det är lite frustrerande på samma gång.

Det finns dock något med boken som gör att jag inte fastnar lika mycket i den som jag fastnade i Godsgrave. Lite ovanligt att jag tycker bäst om andra boken i en trilogi, men det här är kanske undantaget som bekräftar regeln.

3 bra saker med boken: världen, intressanta karaktärer och meta

Betyg: 4/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...